Låt oss börja med de tråkiga nyheterna: inom kort kommer det inte längre skrivas några intrigdrivna och spännande samtidsromaner. Det beror inte på AI eller en havererad bokmarknad utan på att det snart kommer ha tagit slut på trovärdiga förklaringar till varför romanfigurerna inte kan vara uppkopplade.
I Mats Strandbergs ”Musan” krävdes det ett gammalt familjegods med fruktansvärt dåligt wifi och gamla bilar som saknade gps-funktion för att få skräckberättelsen att ta fart på allvar – och i Carl Åkerlunds debutroman ”Fädernesland” lyckas en svensk medelklassfamilj helt missa när hemlandet invaderas. De är nämligen på en skärmfri semester i Pyrenéerna. Och när de väl blir informerade om vad som har hänt är det inte ens deras största problem.
Man får nog kisa lite om man ska övertygas av den premissen – men gör det! För då har du en ovanligt rik och intressant roman framför dig.
Åkerlund lyckas elegant visa hur snabbt det går för en lite Ruben Östlund-artad familj att förvandlas till krigsflyktingar som för en undantagstillvaro på nåder.
Ja, ni hör. Det är ett ambitiöst upplägg för en roman, men Åkerlund är en författare som vill mycket. Mer än vad man rimligen klarar av att få in på strax över trehundra sidor om man vill vara lite grinig.
För här finns också en parallellhandling om artonhundratalets Västerbotten, där Finska kriget (1808-1809) fortfarande är i färskt minne – och där det nu ryktas om att ryssar nyligen skymtats i skogarna.
Få se, vad har vi mer då? Mystiskt halshuggna bergsgetter, en liten blinkning till det obskyra internet-skämtet om ”en riktigt bra pinne”, en sliten baskisk polis och … ja, det är en del. Bedömer man alla böcker efter Edgar Allan Poes krav på ”totalitet”, där samtliga element i texten tjänar ett och samma syfte, antar jag att ”Fädernesland” gör en sur.
Är det Norge som plötsligt kukat ur fullständigt? Varför lyckas EU och inte Nato agera?
Och jo, jag har några invändningar. Artonhundratalsspåret är betydligt svagare än samtidsskildringen. Och så den irriterande vagheten om krigets exakta detaljer. Greppet är så typisk för anspråksfulla svenska samtidsromaner som tangerar spänningsberättelsens domäner – någon förväxling får ju inte ske!
Vi får aldrig veta mer än att attacken kom från ett ”oväntat håll”, vilket väl betyder att det inte är Ryssland. Visst, jag förstår att man som debutant inte vill skriva in sig i ”Operation Garbo”-traditionen och få möp:ar som huvudsaklig läsgrupp, men då får man nog också hitta på ett sannolikt alternativt scenario.
Är det Norge som plötsligt kukat ur fullständigt? Varför lyckas EU och inte Nato agera?
Åkerlund behöver inte den här vaghets-estetiken för när han faktiskt blir detaljerad om krigets absurda följder är han briljant. Spanien-svenskarnas lokalblad ”Solnytt” blir plötsligt det ledande forumet för oppositionen i exil. Snart utsätts tidningen för bestickningsförsök av en uppenbart korrupt exilregering. Prinsessan Madeleine, den enda av kungahusets familjemedlemmar som lyckats lämna landet, börjar spela en samlande roll bland exilsvenskarna och ”rojalisterna” blir till en politisk fraktion.
Och eftersom jag är lite av en dramaturgi-nörd blir jag förstås alldeles till mig när det en bit in i romanen kommer ett plötsligt mattryck som kastar allt över ända. Det är jävligt snyggt gjort och jag skulle gärna vilja få prata mer om vad det gör med romanen som helhet och hur vissa val med stil och perspektiv gjorde att jag omöjligen kunde se det komma – men jag kan ju inte gärna berätta exakt vari det består så här i en recension.
Läs själva i stället så snackar vi sen, antar jag. Om en viss spretighet och ojämnhet är priset man som läsare får betala för den här bokens styrkor är jag mer än villig att betala det.
Roman
Carl Åkerlund
Fädernesland
Weyler
310 sidor
