Recension: ”AN” av Anna Hallberg

En öken, ett jag och en kub av vatten. Där har du den sparsmakade rekvisita av vilken Anna Hallberg har konstruerat sin nionde diktsamling. I den mån något annat skymtar förbi så är det i marginalen eller som en lätt krusning på ytan.

Det här är helt enkelt en bok som handlar om ett koncentrerat betraktande där diktjaget bemödar sig om att ”lyssna noga/se och/svara eller/reagera/så ärligt och korrekt jag kan” och det avskalade är då en central poäng.

Att dikten är förlagd till en öken där inget skymmer blicken (”landskapet utpenslat/inga människor/inga djur/långa vindar drar fram”) är därför lika logiskt som valet att använda en matt målning av minimalisten Agnes Martin som omslag och att avstå från paginering.

Varje potentiellt störande element har avlägsnats för att inte störa. En sådan dikt ställer förstås också krav på sin läsare, som också denna måste förmå att acceptera obruten koncentration.

Men det föremål som betraktas är ju så fascinerande! För den kub som jaget har ställts inför tycks utmana alla mänskliga förgivettaganden. Det är inte bara det att kuben består av ett vatten som ständigt flödar utan att kubformen upplöses, utan den tycks också gå bortom vårt sätt att uppleva rummet på: ”det går inte att förhålla sig till skala/gör ett mått med fingrarna/när jag närmar mig är den lika stor/eller liten”. Inte konstigt att diktjaget glor sig genom hela boken.

Är det verkligen värt ansträngningen att skriva en hel diktsamling på temat och är det värt din möda?

Hallbergs poesi sätts som regel i relation till sextiotalismens konkretism, och i den här diktsamlingen är en sådan jämförelse definitivt befogad, men frågan är om inte den mer hårdkokta science fiction-litteraturen är en lika meningsfull referens här. För också de här böckerna fullkomligt dräller ju av mystiska föremål och platser som uppenbart finns framför våra ögon men vars syfte och funktion ligger långt bortom vår förståelsehorisont – jag tänker på monoliten i Arthur C Clarkes Space Odyssey-böcker, zonen i bröderna Strugatskijs ”Picknick vid vägkanten” och Liu Cixins fyrdimensionella ring.

Den uppenbara skillnaden är förstås att Hallberg inte har skohornat in mötet med kuben i någon dramaturgisk båge utan låter själva mötet vara sig självt nog.

”här står jag/i öknen/med en kub” konstaterar jaget lakoniskt ungefär halvvägs in i boken, vilket ju kan föra tankarna till Göran Palms lika lakoniska ”Havet” men med den uppenbara skillnaden att Palms ironiska slutrader (”Havet. Jaha./Det är som på Louvren”) uteblir. Det här jaget frestas inte att göra världen kännbar genom en liknelse utan bejakar snarare motståndet. I en annan passage talar jaget om ”ömheten/att inte förstå/verkligen inte veta/vad kuben är”.

Men är det alltså allt man kan göra ställd inför en sådan här kub? Betrakta den ”i all sin störighet/kraftfullt oberörd” och konstatera att det är vackert så?

Är det verkligen värt ansträngningen att skriva en hel diktsamling på temat och är det värt din möda? Ja, jag tycker faktiskt det. Även om den mest välvilliga av läsare lär känna en viss släng av tristess så fyller det extremt avskalade en funktion.

Har du någon gång ägnat dig åt djupmeditation eller experimenterat med sensorisk deprivation så har du redan tillägnat dig den teknik som krävs för att läsa den här boken – och kan kanske ana hur en ärlig och uppmärksam läsning kommer inverka på dig.

Just därför att så lite sker på ytnivån vänds blicken mot alla de krusningar som drar fram i det egna jaget och här sker faktiskt också en subtil rörelse från sorg (”döden är okomplicerad/för den som dör”, ”jag vill gråta över allt som varit/som är”) till glädje och förundran (”vad är det med studs och vatten/oupphörligt, mitt i öknen/på trots mot allt/gripbart”).

Så ja, boka in en biljett till öknen. Du har ett möte med en kub som väntar på dig.

Per Klingberg

Följ