Recension: ”Ur” av Nioosha Shams

”Ur”. Det är svårt att tänka sig en mer typisk titel på en modern svensk diktsamling, som vald för att pröva hur många möjliga betydelser som går att utvinna ur ett enda ord. Ur som i en preposition som anger riktning, som i individens och kollektivets ursprung, och som i klockan som mäter de timmar och minuter som människolivet består av.

Eller, om man vill ägna sig åt finlir, som i den mesopotamiska stadsstaten Ur – som i ”civilisationens vagga”, ni vet. Den som ger sig i kast med Nioosha Shams andra diktsamling (och tredje bok) upptäcker snart att alla de här läsningarna faktiskt har visst fog för sig.

Ambitionen är den här gången rejält mycket högre ställd än i fjolårets ”Teshne”, som nästan helt utspelade sig i samtida och queera storstadsmiljöer (å, butcharna på kallis!/& deras ryggar i solljuset!”), med en del tidstypiska shout-outs till författarkompisar insprängda mellan raderna (”burcu skrev: i slutändan finns det inget skönare än att sitta på en/bänk i solen och röka en cigg”).

I ”Teshne” återkom ständigt en röd biofåtölj (”rad fyra, plats trettiofyra”). Fåtöljen fungerade inte bara som en tillflyktsort där diktjaget kunde sjunka ner med en spliff för att få pausa vardagskaoset utan också som en strukturerande princip i en småspretig bok.

Delar av diktsamlingen tycks utspela sig på en nudiststrand medan det avslutande partiet är en nattsvart skildring av krig och förtryck

Som regel brukar en sådan spretighet lägga sig till rätta någon eller några diktsamlingar in i ett författarskap, men ”Ur” prövar betydligt fler tonlägen och teman än sin föregångare.

Det slängiga, avslappnade och kåta återkommer i och för sig på flera ställen (”jag blöter henne med min tunga//slickar i mig av det söta//älskar när hon drar i håret//släpper fram mitt inre djur”), men här använder sig Shams också av mytens och sagans vaga språk (”innan vi fick efternamn/var jag bara ett rop//jag anlände till viken ensam/vek in mina vingar”).

Delar av diktsamlingen tycks utspela sig på en nudiststrand medan det avslutande partiet är en nattsvart skildring av krig och förtryck (”i början fanns det inga barn vars kroppar fördelades i plastpåsar […]//i början fanns det inga torterade eller lemlästade barn”).

Men det räcker inte.

Det som ändå förenar bokens sinsemellan mycket olika delar är att de alla skildrar ett slags tillkomsthistorier, vare sig det handlar om hur ett samhälle blir till:

(”i början fanns det ett frodigare gräs på kullen där borta//det fanns ett vi och vi styckade jorden och varandra”).

Eller hur den enskilda personligheten börjar få konturer under tonåren:

(”i början sprang jag bara//bortom plattorna på södra station//i början sprang jag bara//skaka liv i mina horn”).

Variationer på uppmaningen ”berätta den en gång till” är väl också tänkt att fungera lite som den där biofåtöljen – ett omkväde som binder ihop de olika delarna och visar att allt ändå ingår i en större helhet.

Men det räcker inte. Att en författare bryter ny mark och prövar något nytt är i sak något mycket positivt.

Visst kan diktjaget plötsligt få sväva runt på skira sagovingar, men då måste det göras lika övertygande som den världsvana självsäkerheten jaget visar när hon ett tjugotal sidor senare berättar ”när hon kommer på besök får jag visa hur man gör//när hon kliver in i det här, det här helt andra”, vilket både innebär att visa ”hur man beställer kaffe på ett lätt och ledigt sätt” och ”hur man kommer utan ljud när alla väggar är för tunna”.

Trots att ”Ur” inte ens är hundratjugo sidor lång hade den kunnat tuktas hårdare – eller kanske ännu hellre ha fått växa fram i lite makligare takt, så att det genuint egna kunnat sovras från det som känns som litterära ekon och stilövningar.

Per Klingberg

Följ