För Marie Tonkin har tjugotalet varit en ytterst produktiv tid så här långt: ”Lili Marlene” är hennes sjätte diktsamling sedan ”Silver och eld” 2020. Och även om utgivningen huvudsakligen har skett hos mindre förlag som Silentium, Black Island Books och (i det här fallet) Lejd, har Tonkin etablerat sig som ett viktigt namn i vad man kunde kalla en poetisk mot-tradition där också Håkan Sandell och Andreas Lundberg bör nämnas. Här befinner vi oss mycket långt bort både från den grabbiga skojpoesi som för tillfället trendar och konceptpoesi av Ida Börjels slag.
Tonkin skriver istället lugnt på som om den mer formmässigt experimentella modernismen aldrig hade ägt rum – eller helt enkelt är djupt irrelevant. Poeten är inte främmande för att utbrista i ett ”å” för att signalera något särskilt rörande eller att låta myterna förklara samtiden – när diktjaget nås av nyheten om krigsutbrottet i Ukraina februari 2022 ser hon i sanden ”avtrycken av Ares’ sandal,/som vi trodde att vi fördrivit”. (Ares är alltså krigets gud i grekisk mytologi.)
Men det krig som dominerar ”Lili Marlene” är det andra världskriget. Här porträtteras en kärlekshistoria mellan Tonkins farmor (bosatt i Cornwall) och en amerikansk soldat som så småningom stupar vid landsättningen i Normandie.
Jag har läst och läst om och nej, jag kan inte svara på vad bilden ”betyder”
Inledningsdikten ”Farväl till moirerna”, i mitt tycke en av samlingens starkaste, är ett mycket fint exempel på hur det här bildspråket också kan skapa oerhört förtätad stämning.
Hela första strofen och delar av den andra strofen går så här: ”Jag en människa med handväskan full av/rödhakar som övervintrar som/eldstrimmor ur någon saga, vände mig en dag/bort från ödets ljusskygga gudinnor//[…]och såg in i dina mycket mörka långt/bortifrån kommande helt mänskliga ögon”.
Redan här etableras vad som är ett av samlingens centrala teman. I levande livet låter sig kanske inte de ödesgudinnor som bestämmer över människans liv – men åtminstone i diktens värld kan vi kalla de döda åter genom att besjunga ”de inzoomade/detaljer som fäster dig i världen” (som det heter i en annan dikt).
Men att jag uppehåller mig vid de här raderna handlar framförallt om den där handväskan full av rödhakar. Jag har läst och läst om och nej, jag kan inte svara på vad bilden ”betyder” – men jag vet att den tillför en extra dimension till dikten, kanske just därför att den inte låter sig avkodas med något mytlexikon. En lyckad poetisk bild är som alkemi och för texten bortom det rent resonerande.
Och jag hoppas att nästa diktsamling är tunnare och mer koncentrerad – för det som är bra här är verkligen mycket bra.
Men runt hundrasextio sidor är mycket för poesi skriven i den här stilen. Till slut blir det också överrikt. Här och var går bildspråket från att vara en poetisk teknik till ett maner där formuleringarna mest existerar för sin egen skull. Då kantrar dikterna över i ett skirt blomsterspråk jag kan vara utan – militärtält står ”utspända/under lövmassorna likt kamouflerade fjärilar” och tyghandskar vilar ”som svarta/avsvimmade svanhalsar”.
När krigs- och kärlekstematiken allt eftersom blandas upp med en slags allmänt hållen vykortspoesi från Cornwall tappar boken också styrfart. Dikter om sjöjungfrun i Zennor, piratsagor och S:t Michael’s Mount gör mig i och för sig sugen på att ta familjen på semester, men jag tror inte det är Tonkins poetiska ärende.
Desto mer förtjust är jag å andra sidan i tre dikter riktade till poetens barn, där skor som slängts i hallen och mobilljud får samexistera med det högstämda bildspråket. Det spänningsförhållandet ger en laddning som jag gärna skulle se renodlas framöver.
Och jag hoppas att nästa diktsamling är tunnare och mer koncentrerad – för det som är bra här är verkligen mycket bra. Men som läsare vill jag inte behöva sovra.
Poesi
Marie Tonkin
Lili Marlene
Lejd
172 sidor
