Åh nej! Riket hemsökts av ett hiskeligt monster! Kungen och hans män förmår inget att göra! Hurra! En äventyrslysten karlakarl kommer seglande och räddar dagen! Sen kommer det fler goa monster. Sjövarginnor! Drakar! Till slut tyar inte hjälten, inte längre en ung man utan en åldrad konung, längre utan biter i gräset. Kvar blir bara äran och minnet.
Det skulle kunna vara ett tv-spel eller en rollspelskampanj, men i grova drag är det handlingen i det fornengelska eposet Beowulf, nedtecknat under 1000-talet men möjligen komponerat så tidigt som på 700-talet.
Som medeltidsforskaren Karl Reichl har poängterat är det just de många monstren som tydligt skiljer Beowulf från annan germansk hjältediktning, där konflikterna snarare är mellanmänskliga. Länge betraktades just detta som en brist i verket av forskare, som helst försökte använda dikten som en källa till historisk och arkeologisk kunskap.
Den synen utmanades av J.R.R. Tolkien i den berömda essän ”Beowulf and the critics” från 1936, där Tolkien inte bara underströk att verket måste läsas som litteratur – utan att monstren är centrala för verkets tematik.
Filologen Tolkien nöjde sig inte heller med att översätta och föreläsa om eposet. Han lät sig också inspireras till eget skrivande. Det är i Beowulf man hittar förlagan till draken Smaug i ”Bilbo”. Det här gör att Beowulf inte bara kallas Englands nationalepos (trots att handlingen är förlagd till femhundratalets Skandinavien) utan ibland också diskuteras som en slags proto-fantasy.
Det är i Beowulf man hittar förlagan till draken Smaug i ”Bilbo”.
I poeten och litteraturvetarens Gunnar D. Hanssons nytolkning av dikten är just det draget något tydligare än det varit i tidigare versioner. På de stora kulturspråken är klassikerna stadda i en slags evig omförhandling genom ett stadigt flöde av nyöversättningar. För svenskan ser förutsättningarna naturligtvis helt annorlunda ut – fram tills nu har Björn Collinders tolkning från 1954 (senast återutgiven häromåret på Modernista) varit den senaste versionen av Beowulf.
Att Hansons översättning känns smidigare än Collinders är ganska självklart: översättningar åldras ju. Men det handlar också om översättningsfilosofi. Den här Beowulf-tolkningen är genomgående mindre högstämd. Jämför bara hur de två uttolkarna tar sig an det svårtolkade ordet ”hwæt” som inleder eposet. Hos Collinder: ”Lyss! vi ha sport/om spjutbärardaners/folkdrottars dåd/i forntidsdagar”. I Hanssons version är tonläget snarare konverserande än deklamerande: ”Nå. Vi har hört om spjutdanernas strider/om ärade ättlingars dådkraft/om folkdrottars bragder i flydda dagar”.
Och när Kains ättlingar här beskrivs som ”alver, orcher och alla underjordens väsen” i stället för ”jättar och alfer/och avgrundsandar” har Hanssons lösning förstås stöd i originaltextens ”orcnēas” – men de flesta läsares associationer lär ju gå till just modern fantasylitteratur.
Här är det inte rim utan allitterationer som ger verserna struktur, ett grepp som i bästa fall får dikten att låta rå och rivig som ett Rammstein-riff.
Jag utgår från att kopplingen är eftersträvad och utgår från en ambition att visa hur klassiker är en del av en levande kultur, snarare än en samling döda reliker. Och det fungerar!
Samtidigt måste en lyckad tolkning också förmedla den högst medvetna förkonstling som präglar forngermansk vers. Här är det inte rim utan allitterationer som ger verserna struktur, ett grepp som i bästa fall får dikten att låta rå och rivig som ett Rammstein-riff. I värsta fall får det läsaren att skratta.
Hanssons varsamhet gör att dikten hamnar på rätt sida. Men även om detta hör till vad en kompetent litteraturkritiker bör kunna redogöra för vore det kanske synd att fördjupa sig alltför mycket i sådant här finlir. Vill du veta mer om kenningar och hemistisk vers får jag hänvisa till en litteraturhistorisk grundkurs.
I grunden är det här nämligen inte en svår text, åtminstone inte för oss inbitna monsterdiggare. Tvärtom är det just i de scener som (en smula anakronistiskt) väl skulle kunna kallas skräckromantiska som dikten verkligen lever, som när Beowulf och hans män står vid ”det fasansfulla kärret” där monstret Grendel och hans mor ruvar.
När hedens hjort jagas på flykten
av hetsande hundar sänker den hellre
sitt hornprydda huvud i skogens snår
på osäker strand än söker sig ut
i tjärnens vatten
Och så dyker Beowulf i. Sådana här passager tilltalar exakt samma del av mig som slukar superhjälteserier och Godzilla-filmer och man missar något väsentligt om man inte kan se det. Det är ju bara så jävla ballt! Min inre femtonåring stirrar ut över en tusenårig klyfta i tiden, får syn på den anonyme skrivare som en gång nedtecknade eposet, ler och gör tummen upp.
Det är ett fint betyg tycker jag.
Epos
Beowulf
Översättning: Gunnar D. Hansson
Ekphrasis förlag
138 sidor
