”Det är sant att man kan trä ett spjut genom en människa/från huvudet ner genom bålen/för att hålla henne upprätt//Vem har rätt att säga/att det inte är kärlek”.
Eh, vad svarar man på det? Kanske både ”wow” och ”va fan”. För det är helt enkelt nästan löjligt starka rader – inte konstigt att nästan alla kritiker som hittills läst Rydén Reynols nya diktsamling har nämnt dem. Och inte konstigt att poeten tillåter sig att köra dem ett varv till senare i boken.
Raderna gör det också tydligt att det här är en bok som hör hemma i litteraturens mer problematiska regioner, en lyrisk avknoppning till åttiotalets svenska skräckeltradition. Det är genomgående kolsvart och skrivet med en fascination för våld som nog måste kallas sadistisk.
Stora delar av ”Jag hjälper dig inte” utgörs av en rad lösryckta formuleringar, ibland bara en per sida – ofta fragmentariskt, så gott som alltid hotfullt (”Om jag fick göra om allt skulle jag skaffa mig mer våld” heter det i en återkommande formulering). Ibland blir tonläget i stället ramsans, utan att det blir mindre obehagligt för det: ”Fontanell/trilska stenen/Blöd ikväll/vikta se den”.
Jag vill ändå inskärpa att det här inte är svårt i sig: det du behöver för att ta dig an den här boken är en beredvillighet till att utsätta dig för mörker.
Av detta skulle man ju lätt kunna dra slutsatsen att det här är ytterst snårig terräng där endast vana lyrikresenärer vågar sätta sin fot. Men jag tror faktiskt inte det stämmer: för här finns konturerna till någon slags berättelse, vilket brukar vara ett välkommet stöd för den mindre poesivane.
Visst finns det gott om luckor i det här narrativet, men med tanke på vad som anas mellan raderna är det kanske bäst så. Här finns ett jag låst i avgrundsdjup ångest och självhat (”Min önskan är att glömma mitt namn/och att alla ni andra finns kvar”), ett förhörsrum med en intervjuare som inte förmår dölja sin avsky (”Du har förtjänat allt”).
Och här finns någon som väl rimligen är ett nyfött barn och som hela tiden beskrivs med en blandning av ömhet och avsky: ”Ett äckligt litet ansikte/som förvrids av allt det vill rymma/så underbart”.
Det är väl inte orimligt att koppla det här underbara äckliga lilla ansiktet till det förlustmotiv som också gör sig gällande genom texten: ”Du blev lik/Du är död”. Obehagligt nog är det inte heller orimligt att också se en förbindelse med det ständigt närvarande våldet, som i den här perversa omkastningen av en känd psalm: ”Mina blommor var fulla av händer/Nu en kall hand/Slängd bortom busken”.
De berättande inslagen ska kanske inte överdrivas eller göras enhetligare än vad de är. Vi snackar liksom inte true crime med plötsliga radbrytningar. Jag vill ändå inskärpa att det här inte är svårt i sig: det du behöver för att ta dig an den här boken är en beredvillighet till att utsätta dig för mörker.
Det är knappast orimligt att också läsa diktsamlingen som en geggig gestaltning av en förlossningsdepression
Relevanta referenspunkter utanför lyriken kunde vara Lars von Triers film ”Antichrist” eller Kristin Hayters avantgardistiska metalprojekt Lingua Ignota. Likt dem använder Rydén Reynols ett extremt våldsamt formspråk för att beskriva ett depressivt tillstånd och en sårbarhet förklädd till aggression.
Det är knappast orimligt att också läsa diktsamlingen som en geggig gestaltning av en förlossningsdepression eller den paniska skräck som många av oss känner när vi blir föräldrar. Tänk om jag förlorar mitt barn? Tänk om någon gör mitt barn illa? Tänk om jag gör mitt barn illa? Ja, vad händer då?
Förklara krig mot skapelsen kanske: ”Jag sitter och ser på aspens darrande löv/och kastar stenar upp i kronan/Jag måste lära mig alla växternas namn/för det man känner/kan man utplåna” heter det på ett ställe.
Jag ska vara ärlig: jag kommer nog återkomma rätt sparsamt till den här boken, för efter att ha umgåtts med den en tid är jag faktiskt genuint utmattad. Men jag kommer inte glömma den. Som sagt: det är både kolsvart och sadistiskt. Det är också fruktansvärt bra.




