Recension: ”Trekropparsproblemet” av Liu Cixin

”Nu passar det”, tänkte jag när jag läste att Liu Cixins science fiction-klassiker ”Trekropparsproblemet” slutligen kommer på svenska.

Romanen, som började portioneras ut 2006 som en följetong i den kinesiska genretidskriften ”Science fiction world”, har sedan den gavs ut i bokform två år senare blivit upphaussad som ett av de viktigaste skönlitterära verk från Kina i modern tid. Den engelska översättningen från 2012 tilldelades det prestigefulla Hugopriset för bästa roman, som dessförinnan aldrig hade gått till en asiatisk författare.

En god anledning att skynda långsamt med en svensk översättning, kan tyckas. Men all genrelitteratur, med undantag från deckare, är som bekant inte värd ett ruttet lingon enligt någon uråldrig obskyr svensk bokmarknadsprincip.

Det är först när förlaget, i det här fallet Albert Bonniers underleverantör av kvoterad genrelitteratur Gondol förlag, tillåts pryda omslaget med logotypen ”Inspiration till Netflix-serien” (kommer 21/3 på streamingtjänsten) som det slumrande maskineriet börjar ge ifrån sig livstecken.

Nåväl. Kommersiell bokutgivning i ett nötskal.

”Trekropparsproblemet” tar avstamp i kulturrevolutionens Kina, 1967. Den unga intellektuella Ye Wenjie bevittnar hur hennes far, en framstående professor i teoretisk fysik, blir ihjälslagen av rödgardister. Ett par år senare, då den dömda ”klassförrädaren” Wenjie har straffkommenderats till skogsavverkning i Inre Mongoliet, blir hon kontaktad av ett hemligt forskningsprojekt som läser av signaler från yttre rymden.

Fyrtio år senare börjar forskaren Wang Miao, världsledande inom nanoteknologi, att uppleva något mycket märkligt; en olycksbådande nedräkning dyker en dag helt plötsligt upp i hans synfält, som inbränd på hans hornhinna. Flera av hans kollegor har begått självmord. Finns det någon koppling?

Cixin blandar ohämmat högkonceptuell science fiction med hårdkokt polisdeckare och paranoid spionthriller.

Att avslöja för mycket av handlingen i ”Trekropparsproblemet” hade varit att förta en viktig del av tjusningen – intrigen är nämligen helt f-cking fläng. Men i korta drag är detta ett svar i romanform på paradoxen framlagd av den italienske fysikern Enrico Fermi: Sannolikheten för att det finns intelligenta livsformer på andra platser än jorden är enorm. Så varför saknas bevis?

Cixin blandar ohämmat högkonceptuell science fiction med hårdkokt polisdeckare och paranoid spionthriller. En komplicerad balansgång där den tätskrivna vetenskapsjargongen, tung på kontraintuitiva hypoteser och obskyra facktermer, lätt hade kunnat få det att kännas som att man sitter där i soffan med en avhandling från Chalmers med tjugo år på nacken i stället för en underhållningsroman.

Cixin klarar emellertid uppgiften galant, till största del. Det blir sällan tråkigt eller torrt. Hans text är snabbläst utan att förenkla den komplicerade forskningen. Det är först i slutet, när Cixin ska brygga berättelsen till resten av trilogin, som läsbarheten tar stryk av överförklaringar och upprepningar.

Sinologen Anna Gustafsson Chen, som även har översättningar av Mo Yan och Yan Lianke på meritförteckningen, har med van hand virkat romanen en klanderfri svensk språkdräkt.

Författaren Yu Hua skrev i essäsamlingen ”Kina med tio ord” – också översatt av Gustaffson Chen – att landet sedan kulturrevolutionen har upplevt fyra hundra år av historia komprimerade till fyrtio. Detta är tydligt i ”Trekropparsproblemet”. Cixin berättar, med hjälp av science fiction-genrens vidlyftiga ambitioner, en episk politisk saga som pressar ihop Kinas hyperaccelererade modernitet till en diamant på fyra hundra sidor.

Sluta dra benen efter er, Boksverige. Seså, översätt nu del två och tre också.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Ambientlitteraturen är höjden av ironi

LÄS MER:Nu har nätdejtingen nått tv-spelen

LÄS MER:Äntligen får vi se Musse Pigg som pervers knivmördare

Oscar Westerholm