Syftet med ambientlitteratur är att bara pågå som vitt brus i bakgrunden. En vind som krusar textytan.
Syftet med ambientlitteratur är att bara pågå som vitt brus i bakgrunden. En vind som krusar textytan. Bild: Sofia Marcetic/TT

Oscar Westerholm: Ambientlitteraturen är höjden av ironi

Ingen handling, mening eller storytelling – så beskrivs den ambienta litteraturen som nu är på frammarsch. Men går det verkligen att kalla litteratur? Det undrar Oscar Westerholm.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Slå upp termen ”ambientlitteratur” i valfri nätbaserad sökmotor och resultatet är spretigt och intetsägande. Internationella forskningsprojekt som undersöker skrivandets relation till rumslighet delar plats med engelska kulturkrönikor om street food samt en och annan oberoende nätbokhandlare som kränger esoterisk självhjälpslitteratur.

Men med en nypa välvilja skulle man här kunna hitta en lärdom om vad ”ambient” som konstnärligt uttryck försöker gestalta. Om det flyktiga och, ja, i någon mån det meningslösa i tillvaron. Samtidens informationsanstormning reducerad till vitt brus.

Renate förlag, som drivs av Elis Monteverde Burrau och Anna Axfors med flera, inledde sin bokserie ”Ambient” tidigare i år med de prosalyriska texterna ”Vinden krusar vattenytan” av Martin Luuk och ”Fotboll” av Ludvig Köhler.

ANNONS

”Jag vill inte längre skriva attackerande blixtrande prosa, den hör ungdomen till. Jag vill mest bara pågå i bakgrunden,” förkunnar Luuk i förordet till sin volym.

Programförklaringen skingrar alla tankar om att loda textens svåråtkomliga djup. Att skumma, hoppa fram och tillbaka, att förströ sig när man sitter och gnolar på muggen eller ligger och sjuder i badkaret, ett par rader medan en pinsam dejt i ”Love is blind” pågår i bakgrunden. Helt enkelt: att bara vara vind som krusar textytan.

Ett litterärt verk som inte vill bli läst – är det inte höjden av ironi?

”Ambient”, som på svenska betyder ”omgivande”, står för att något i den omgivande miljön – som till exempel den inspelade fågelsången inne i ett köpcentrum – omärkligt ger färg åt ens upplevelse av det rumsliga. Sinnesförnimmelser – ljud, färg, ljus, lukter och så vidare – som bara finns där, i bakgrunden, och som inte avkräver någon medveten närvaro.

Brian Eno myntade begreppet när han skrev ”Music for airports”, vars syfte röjs i titeln: musik som ska spelas på flygplatser. En mörkare variant av ambient kan man uppleva i förintelsefilmen ”The zone of interest”. Johnnie Burns ljudmatta, som består av ett ihållande industriellt muller från Auschwitz brännugnar som då och då perforeras av fjärran skrik, har kallats ”genocide ambient”. Ett nästan outhärdligt ljudkonstverk som gör politik av tanken om att ambient bara är något som pågår i det perifera.

ANNONS

Renate-gänget skriver i manifestet på deras hemsida: ”En litteratur helt befriad från handling, mening och storytelling. Inget som skulle tvinga oss att tänka efter eller bläddra tillbaka.”

Tankarna går utan vidare till Dante Löfmarcks stridsskrift mot ”den ironiska, alltför oredigerade och oprecisa estetiken inom poesi” (4/3). Det infraröda kritikersiktet särskilt riktat mot Monteverde Burrau. Löfmarcks desperata längtan efter ett överdådigt allvar överskuggas endast av hans vitglödgade förakt mot den samtida lyrikens neurotiska barnslighet.

Ambient-serien ger honom delvis rätt; detta är litteratur som, i likhet med Andy Warhols möbelroman ”a: A novel”, finns till bara för att finnas till. Man kan titta i månen efter allt ”storslaget” och ”världsomvälvande”. Liknöjd amöbalitteratur. Ett litterärt verk som inte vill bli läst – är det inte höjden av ironi?

Jag tror likväl att gänget bakom Renate snuddar vid samtidens informationsigenslammade puls. Att ambient per definition skulle innebära en brist på eller ett förkastande av mening är däremot bara dumheter. Johan Jönson, en av landets mest spännande poeter, skapar i böcker som ”Nollamorfa” och ”Proponeisis” expansiva litterära rum som läsaren kan gå vilse i. Ett slags ambientlitteratur, så att säga, där texten öppnar upp för ett oändligt antal läsningar.

Att försöka finna mening i det meningslösa, har inte det alltid varit konstens uppgift?

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Nu har nätdejtingen nått tv-spelen

LÄS MER:Äntligen får vi se Musse Pigg som pervers knivmördare

LÄS MER:Spelens framtid finns i pixlarna

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS