För 10 år sedan beklagade sig den finlandssvenska poeten Matilda Södergran över den ironiska trenden i brevboken ”Poesi. En debattbok” (2014). Södergran, vid tiden bosatt i Malmö, hade tagit del av poesiscenen där. Hon berömmer den för att vara vital, men kritiserar den för att vara dominerad av intetsägande ironi. Poesin borde – menar Södergran – vara en plats för det i samtiden ”undanträngda allvaret”.
10 år har gått, men upplevelsen av mycket samtidspoesi förblir sig lik. I en recension av Ali Alonzos debut ”Jag tänker bli äcklig” (2024) skriver Aftonbladets Rasmus Landström om hans poetik, alltså litterära estetik: ”Elis Monteverde Burrau heter dess förgrundsgestalt och det sägs att han dyrkas som en gud på Biskops Arnö”.
Det är en poesi tydligt influerad delvis av Killinggängets 90-talsproduktion. Enligt estetiken ska dikter framstå som oredigerade och allt ska inkluderas. Men främst utmärks poetiken av den ständigt närvarande ironin.
Poesiläsningar och skrivarlinjers antologier lämnar en med känslan av att ett decennium passerat obemärkt förbi. Den ironiska, alltför oredigerade och oprecisa estetiken återkommer ständigt. Det återfinns även bland etablerade poeter. UKON:s recension av Malte Perssons ”Till dikten” (2018) i SvD lyfter nämnda stilgrepp som betydande brister i enskilda dikter och versrader.
Att utan egna ideal skamlöst söka sina äldres bekräftelse tyder på en brist på integritet.
Ironi för ironins skull leder till en poesi som går på tomgång och aldrig når något storslaget och världsomvälvande. Det är ledsamt att ta del av denna poesi som ägnar sig åt enbart poserande.
Elis Monteverde Burrau är den som främst populariserat en Killingsgängsinspirerad poesi. Även Anna Axfors och Ludvig Köhler kan i varierande grad sägas tillhöra strömningen. Utöver det en handfull poeter, kända främst i poesikretsar för medverkan i antologier och tidskrifter. I Matilda Södergrans hemland Finland har den undflyende, oredigerade estetiken en representant i Victor von Hellens. Jämngammal och tydligt inspirerad av nämnda författare ironiseras det i von Hellens debut ”något håller på att ta slut i tiden” (2020).
Återkommande i poesihistorien är en uppgörelse med vad som kommit före. Nu när den ironiska estetiken etablerat sig borde en motreaktion komma. Inte bara för att poesi gör sig bättre med precision och allvar, utan även för att poesin mår bra av att göra upp med det för tillfället rådande. Det är patetiskt att bevittna unga utan egen vision imitera sina föregångare. Att utan egna ideal skamlöst söka sina äldres bekräftelse tyder på en brist på integritet.
Självklart är inte all svensk samtidspoesi ironisk. Men i den lilla värld som är den svensk poesiscenen har ironin en fortsatt stark ställning. Att Ali Alonzo 20-år gammal debuterar med en diktsamling på ett stort förlag som Norstedts är ett tecken på det. Med tanke på hur stark trenden är lär tyvärr de ironiska debutanterna bli fler.
Matilda Södergrans egen poesi består av förtätning, exakthet och ett storslaget anslag. Om unga poeter vill göra upp med den ironiska poetiken finns det en förebild hos Södergran. Hon kan vara en väg till det undanträngda allvaret.
Dante Löfmarck är kulturskribent.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Fåfänga kan få unga män att läsa
LÄS MER:Det behövs fler unga litteraturkritiker
LÄS MER:”SD-bögar” visar att ingen grupp är immun mot tidsandan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
