Recension: ”Kvinnorna” av Yan Lianke

Det tog tio år för den kinesiska författaren Yan Lianke att skriva den självbiografiska långessän ”Kvinnorna”. Orsaken var tvivel. Skulle han, en manlig bästsäljande författare i övre medelåldern, kunna säga något om strukturellt kvinnoförtryck i det kinesiska samhället utan att vidare cementera de strukturer som han skulle försöka klä i ord?

”Att låta en man diskutera kvinnofrågan”, skriver han, ”är lite som att låta en tjuv diskutera vilket säkerhetssystem man ska installera i kvarteret.”

Men trots att denna osäkerhet är en ständig följeslagare genom läsningen, präglas ”Kvinnorna” av lättsinne och nyfikenhet. Detta är en munter och flyhänt berättad tänktext på tre hundra luftigt formulerade sidor. Lianke omvandlar sin ständiga tvehågsenhet till ett medvetet litterärt stilgrepp som komplicerar de högtflygande anspråken.

”Fegheten slingrar sig som en orm runt min penna”, skriver Lianke självsmädande. En utsaga att ta med en grabbnäve salt. Författarskapet präglas av ett återkommande intellektuellt sökande som varvas med djupa tvivel, visst.

Men feghet? Tvärtom. Liankes böcker är så ohöljt regimkritiska – i ”Kvinnorna” beskrivs svältkatastrofer och politiska repressalier utan några förmildrande omskrivningar – att de ofta totalförbjuds tätt efter att de landar på bokhandelsdisken.

Ändå bor han och är verksam i Kina, där han får statligt subventionerad konstnärslön. En märklig kluvenhet, förvisso inte ovanlig bland samtida regimkritiska kinesiska konstnärer och författare, ekar genom hans absurdistiska berättelser.

Lianke, som har skrivit och publicerat noveller och romaner sedan slutet av 70-talet, introducerades på svenska 2013 med ”Drömmar om byn Ding”. En mörk samtidshistorisk skröna, med inspiration från Albert Camus ”Pesten”, om en HIV-epidemi som spred sig likt spärreld över Henanprovinsen i Kina på 1990-talet. Orsaken var lortiga kanyler i ambulerande blodbussar.

I ”Kvinnorna”, uppföljaren på memoaren ”Tre bröder”, väver Lianke ett brokigt men episkt lapptäcke av kvinnoöden.

Liankes prosa är här avskalad och exakt, men det febriga bildspråket – drypande kanyler, blodpåsar som brustit likt sprickfärdiga blåsor, en tjock röd dimma som sveper in den fattiga byn i ett sjukligt töcken – för tankarna till Hieronymus Boschs groteska helvetesskildringar.

Romanen gav, som väntat, makthavarna sura uppstötningar. Kommunistpartiet ville inte ta på sig något ansvar kring blodgivarkampanjen som förorsakade sjukdomsutbrottet.

Författarens mest berömda roman är ”Lenins kyssar” (på kinesiska 2004 och i svensk språkdräkt 2015), en rabulistisk satir av ett Kina vid millennieskiftets rand som kör i huvudlöst mot global hyperkapitalism. Kommunismens svältfödda spöke en avtagande prick i backspegeln.

Handlingen kretsar kring en fattig landsbygdshåla som får för sig att köpa Lenins balsamerade lik för att stimulera turistnäringen. Den tio år yngre ”Explosionskrönika” beskriver även den ett utvecklingsland som bokstavligen exploderar av ekonomisk tillväxt.

I ”Kvinnorna”, uppföljaren på memoaren ”Tre bröder”, väver Lianke ett brokigt men episkt lapptäcke av kvinnoöden. Men det blir aldrig abstrakt; författarens beskrivningar av stekt nyårsfläsk är lika pregnanta som hans intrikata teckning av kulturrevolutionens socioekonomiska dyningar. Allt är strålande översatt av Anna Gustafsson Chen.

”Utvikningarna” om Simone de Beauvoir och Judith Butler, som Lianke lustigt nog uppmanar läsaren att hoppa över, är knappast banbrytande. Men författaren har aldrig diktat lika empatiskt som när han beskriver sin mamma. Hennes ögon fylls av tårar när hon plockar upp en av sin sons böcker. Hon kan varken läsa eller skriva. Enkelt men drabbande.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Trekropparsproblemet” av Liu Cixin

LÄS MER:Ambientlitteraturen är höjden av ironi

LÄS MER:Nu har nätdejtingen nått tv-spelen

Oscar Westerholm