Min favorithistoria i Jonas Karlssons nya novellsamling ”Ditt nya stjärntecken” har ett blankslitet tema: främlingar på tåg. Den intrig som vecklar ut sig är så rafflande att jag inte vill spoila, som ungdomen säger. Men det rör sig om en skröna innefattande en leverpastejsmörgås med picklad rödlök, en hembakad biskvi och en hatt.
När jag når den oväntade upplösningen inser jag att jag är lurad av en skicklig berättarkonstnär; alltsammans är så prudentligt sammanknutet, liksom i en rosett, att mitt skrattstänkta engagemang dör på fläcken och ersätts av ett slags professionell beundran – jag känner på sömmarna, berättelsepaketets alldeles lagom avvägda lätthet, de små avgörande, men hundra procent korrekta detaljerna.
Jag förvandlas från övertygad publik till van läsare som konstaterar att den här författaren vet vad han gör. Behärskar hantverket.
För en läsare är det alltid en liten sorg när det händer. När förtrollningen bryts och man ser ljussättningen, den fiffiga rekvisitan och dramaturgin som de verktyg de är.
Novellkonsten är en konst som måste välja. Särskilt när det rör sig om en samling. Man har inte romanens vidsträckta savann till sitt förfogande, utan får koncentrera sig på antingen människorna eller stämning och tematik. Karlsson väljer det senare.
När jag når den oväntade upplösningen inser jag att jag är lurad av en skicklig berättarkonstnär
Texterna berättas av röster som skulle kunna byta plats med varandra. Kvinnan på tåget i smörgåsberättelsen, mannen som ser ett främmande par på en gammal bild från sitt bröllop och blir besatt av att ta reda på vilka de är, banktjänstemannen som börjar skriva dagbok i hopp om att komma med i ett nytt projekt på Nordiska museet – de är alla samma personlighetsexempel.
En sorts allväderspersonlighet med ett ganska vanligt liv, som plötsligt upptäcker något avvikande, eller potentiellt livsförändrande. Hesa Fredrik har bytt ton. Livet i sommarstugan är inte alls mysigt, utan fullt av störningsmoment, till och med när man äntligen blir ensam där. Titlarna i bokhyllan börjar tala till en.
Själva människan det handlar om är vem som helst.
Det är givetvis ingen slump. Berättelserna interfolieras av det titeln beskriver: ditt nya stjärntecken.
Jag hörde en gång talas om ett experiment där en grupp människor fick veta att de skulle få läsa sina personliga horoskop. Alla kände igen sig. Alla hade fått samma text. Så fungerar väl horoskop – som placebo.
Den som vill bli korrekt analyserad ser till att bli det. Karlsson leker med det fenomenet i sin bok. Han hittar på roliga personliga maträtter, substantiv och: ”Ditt formativa konsistenselement är Grön Lera. (Slajmliknande, något trögare och lite tyngre.)”
Detta konstiga, frustrerande vardagsliv. Kan det innehålla mer magi än vi trodde?
Jonas Karlsson har helt enkelt valt att låta sina berättelser kretsa kring det absolut vardagliga, med en liten förskjutning som visar sig komma inifrån en ganska anonym protagonist.
Vi sveper över äktenskapet som inredning i ett liv som börjat jaga sin egen svans, arbetsplatskulturen med dess infernaliska, skrivarproblemsfixerade typer, de främmande pratkvarnar vi kan stöta på när vi ger oss ut i världen.
Detta konstiga, frustrerande vardagsliv. Kan det innehålla mer magi än vi trodde?
Ofta skrattar jag högt under läsningen. Omgivningen blir nyfiken på vad det är jag läser. Det ska den bli.
Detta är faktiskt en utmärkt bok för just en tågresa – när man är var som helst, i ett mellanrum. Det är där Karlssons figurer bor.
Någon fördjupning av livsundersökningen ska man inte vänta sig. Det är inte en sådan bok. Mer en bok som tittar på tillvarons kuriositeter från en plats under bordet vid en middagsbjudning.
Man skrattar som ett övertrött barn. Det är inte det värsta som kan hända en läsare.
Noveller
Jonas Karlsson
Ditt nya stjärntecken
Wahlström & Widstrand
303 sidor
