Recension: ”Slutartid” av Maja Lunde

Maja Lunde – framgångsrik norsk författare vars fjärde bok Slutartid nu kommer på svenska i översättning av Lotta Eklund – är en otroligt skicklig författare. Hon har en vidunderlig förmåga att närmast fotografiskt, vilket är lämpligt för just denna bok, skildra vardagen. Till skillnad från andra med samma kompetens, får man inte ens en känsla av att hon väljer ut rätt komponenter, utan dras i stället in i illusionen av att allt är med, av att allt är beskrivet.

För en skandinavisk läsare, där igenkänningen med den norska miljön dessutom är stor, blir det otroligt effektivt, den närmaste liknelsen är att vara inne i ett dockskåp av hög kvalitet med fungerande elektricitet och små, små ägg i en liten liten korg, små små tallrikar på ett litet litet bord. Det är ROLIGT att läsa, när inneslutningen blir så total.

Men det är också lite synd för boken som helhet. Greppet med den precis beskrivna verkligheten är så stark att nästan allt annat med texten faller bort och blir irrelevant. För det finns ju en annan del av livet, än saltkaren och gummistövlarna. Nämligen någon form av känsloliv. Frågan man måste ställa inför en text är ju inte bara om den beskriver människornas lillfingrar och myggbett, utan även, spelar det mig någon roll vad de här människorna känner och tänker?

En lek med tanken på vad som skulle kunna hända med människorna om tiden stannade

Tyvärr, i Slutartid, är svaret nej. Personteckningarna kan inte mäta sig med miljöerna, vilket gör att de framstår som kanske något grundare än vad de är – en sämre författare hade låtit nivåerna glida samman mer.

Framför allt kommer min brist på engagemang dock av textens grundläggande premiss: att ovanpå den hyperrealistiska vardagslunken lägga ett ganska tillkämpat lager filosofi, eller vad man nu ska kalla det. En lek med tanken på vad som skulle kunna hända med människorna om tiden stannade.

Problemet är bara, återigen, att det belyser själva frågans jahaighet

Den frågan: vad händer om vi inte dör, inte föds, och tiden inte går är… jamen den framstår som lite fånig, övertydlig. Den lirar inte med materian. Värre blir det av att personerna som konstruerats för att illustrera konsekvenserna såklart fått schematisk, tydlig position i förhållande till just liv och död: sjuksköterskan och begravningsentreprenörssekreteraren, den dödssjuka och den blivande fadern, den åldrade mannen, konspirationsteoretikern: alla sådana som med enkel matematik kan passas in som delar av en metafysisk ekvation.

Problemet är bara, återigen, att det belyser själva frågans jahaighet. Uppställda för att tydligt visa… något som ingen undrar? Tiden slutar ju inte gå för läsaren, döden är ett faktum för läsaren, livet är ett faktum för läsaren – tanken på OM INTE känns närmast gymnasial, något att vrida på över många koppar te, för den som har tid med hårklyverier.

Jag funderar efter läsningen på om det hade kunnat lösas på något sätt – om den i grunden icke-berörande frågan skulle kunna landa om den fick en mindre fyrkantig gestaltning. Men landar gång på gång i att nej: jag skulle behöva vara en annan läsare. En mycket yngre sådan, mer fascinerad av frågor man tror man är först att brottas med.

Men med det sagt. Dockskåpet är verkligen ett finsnickeri.

Agnes Lidbeck

Följ