Recension: ”Den bokstavliga himlen” av Mats Kempe

”Den bokstavliga himlen” utgörs av sammanflätade fragment – i dagboksform, självbiografiskt, minnesbilder – av författarens uppväxt och nuläge: hans relationer till familjen (svår mor) och jaget, till en barndomsvän som gått bort, till hustru och barn. Placerat i väl igenkännbar tid, på väl igenkännbar plats.

Parallellt med detta finns en tråd som rimligen måste vara mer fiktiv, även om den innehåller mycket av vad som verkar vara väl researchad biografisk information – då den berättar historien om en tredje person, som varken är författaren eller någon i hans närhet utan musikern Al Bowlly. Al Bowlly tilltalas genomgående som du.

Den uppbrutna formen fungerar rätt väl, trots skarpa svängar från Bowlly till jaget. Mats Kempe behärskar det korta formatet (han är tidigare känd för sina noveller) och varje individuell scen är finslipad, betydelsebärande och full av undertryck.

Den går rakt in, och av sådant vill man ha mer av.

Språket är väl avvägt, och Kempe har en precis balans mellan specifika detaljer och allmängiltiga reflektioner. Det gör det lätt att dras vidare genom texten, läsa stycke på stycke. Vilket är lite av ett problem. För det är en bok som gör sig bäst av att läsas i långsam takt, då en scen kan få dröja sig kvar en kväll.

Tagen som helhet blir det ibland lite väl skickligt: något med det precist och väl genomförda som blir lite för distanserat. Som en skål med glaskulor, rundade stenar, blanka dankar. Betraktade en och en är de ju nära perfektion, men lagda i en hög blir de lite för svåra att skilja från varandra.

Den sammantagna upplevelsen är att texten skulle tjänat på att öppnas för något mer, okontrollerbart, ett mörker som inte blir betraktat utan lever i texten.

Som scenen där författaren med familj är på middag hos hans föräldrar. Den på sidan 249 och framåt som jag inte kan citera i sin helhet, men som är så satans effektiv. Här finns en skör äldre kvinna, en son som slätar över, här finns barn som betraktar. Den går rakt in, och av sådant vill man ha mer av.

Agnes Lidbeck

Följ