Rultig, kobent och snart gråhårig. Ingen familj. Så beskriver dokumentärfilmaren Sanna sig själv i “Bandy Futura”, Nils Håkansons nya roman. Den mångsidige Håkanson, även översättare, doktor i slaviska språk och senast aktuell med den frisprättande hårdrocksexposén “Tung metall” (2023), lägger sig här i den lätt uppgivna, sorgset intelligenta satirens flodfåra – djupare än Erlend Loe, glättigare än Henrik Bromander.
Jag vet att han kan bättre, som det heter, men måste verkligen all litteratur vara omstörtande, på liv och död? Sanna, vår protagonist, är sedan länge förbi den sortens frågor, fastkilad som hon är i den konstnärliga gigekonomi som stadigt vinner mark under Sveriges allt råare kulturpolitiska vanstyre.
Levande begravd i tröstlösa bidragsansökningar och allmän utmattning tar Sanna ett random uppdrag från gruvmiljardären K.F Bergenströmmer och hans vuxna dotter Marie Schytt, vilka grundat stiftelsen Bandy Futura, i akt och mening att blåsa liv i bandyns betydelse i Sverige. Eller något.
Sanna är helt ointresserad av bandy. Men man måste ju äta. Jag lider med henne när hon reser mellan diverse bottenfrusna svenska orter med (ibland ganska svag) koppling till den blodfattiga sporten, och ännu mer när det visar sig att far och dotter har diametralt olika idéer om vilken sorts film de vill ha.
Med tillräcklig stuns i formen behövs inte alltid blytungt innehåll.
Pappa Bergenströmmer, som vid sidan av bandyfrälsningen är ett stort Snoddas-fan, vill ha nostalgi, medan dottern önskar sig en promotionfilm för en anglifierad och moderniserad bandyform – en bandy för framtiden.
Ja, ni hör, det är förutsägbart. Men jag skrattar, och att hitta en roman att skratta åt är hart när omöjligt om man har snedställd humor. Det är språket som gör det; Håkanson har såväl ordförrådet som den rätta knycken och kontakten med tillvarons helveteslager. Med tillräcklig stuns i formen behövs inte alltid blytungt innehåll.
Sanna är, trots sin centrala position, tecknad med få och tjocka penseldrag – mer exempel än riktig människa. Ändå gillar jag henne, eftersom hennes få egenskaper är så välbekanta. När omständigheter tidigt i historien trasslar in henne i tonåriga kärleksparet Evindar och Sigrid, som rymt från sina familjer eftersom dessa inte fattar något (förstås), reagerar hon med lika delar irritation och ansvarskänsla, precis som jag skulle ha gjort.
Alla utpumpade kulturbärare och misantropiska bokmalar där ute behöver den här boken.
Sanna är en stabil, lagom självhatande kompis och olyckssyster i kultursvängen. Sliten mellan sina båda uppdragsgivare, tillfredsställande än den ene, än den andra, vidgar hon de geografiska cirklarna från Gävle och Skinskatteberg ut i världen, till USA, Japan, Indien, i jakten på material att klippa ihop senare, när hon väl bestämt sig för vilken film hon ska göra.
På vägen får vi reflektera över bandyn som idé, den ökande tröstlösheten i att tillhöra den föraktade kultursektorn, mänsklighetens allmänna konstighet. Det är välskrivet och smart utan att kräva någonting av mig. Alla utpumpade kulturbärare och misantropiska bokmalar där ute behöver den här boken. Ibland måste vi också få dra på munnen.
Roman
Nils Håkanson
Bandy Futura
Nirstedt, 268 s.
