Recension: ”Av månsken växer ingenting” av Torborg Nedreaas

Den norska författaren Torborg Nedreaas (1906-1987) var en författare som glödde. Partyglad kommunist, Nato-motståndare, lika engagerad mot religiöst och samhälleligt bigotteri som hon var mot abort – hon såg abort som ett brott mot naturens ordning. Det gör att hon ännu är hett omdebatterad och kontroversiell.

Hon var en av de första som protesterade mot den primitiva hämnden på tysketöserna, ett tema hon behandlade i sin debut, ”Bak skapet står øksen”.

Nedreaas har nu fått en revival. ”Av månsken växer ingenting”, klassiker från 1947, gör internationell succé i dag, kanske tack vare att den hyllats av Pedro Almodóvar. Den kommer nu i fin nyöversättning till svenska av Cilla Naumann.

Ramberättelsen är enkel: en man och en kvinna möts av en slump på en tågstation. Hon följer med honom hem. Han får välja mellan hennes kropp och själ och han väljer själen, trots att hon varnar honom. Hon berättar då sin historia.

Det är berättelsen om en gruvarbetares dotter som blir förälskad sin lärare. Han förtiger att han är förlovad med en annan, och har sin sociala status att vakta. Deras affär pågår i många år, även efter att han gift sig och hon ingått förnuftsäktenskap med en man hon inte älskar.

Det låter ju inte så märkvärdigt. Trivialt. Men romanen är faktiskt så oförglömlig som Almodóvar och andra entusiaster säger. Den har det där lilla oförklarliga som gör att den fastnar. Till viss del på grund av den muntliga berättelsens stökighet. Uppbruten kronologi, kvinnans ursäkter för ovidkommande detaljer och tråkighet (obefogade, läsningen är fängslande, men det bidrar till den ryckiga realismen och känslan av liv).

Men också på grund av brutaliteten, blodet, ångesten.

Skildringen växer i intensitet, eskalerar fram till det otäcka slutet.

Romanen är faktiskt så oförglömlig som Almodóvar säger

Omöjlig kärlek eller sexuellt utnyttjande och övergrepp - eller både och. Det enda otvetydiga är fångenskapen, det sociala tvånget.

”En sådan liten stad, du. Som den formar sina människor, som den dikterar karaktärerna, som den terroriserar varje enskild individ. Man skulle kunna tro att en människa är en människa och att hon är densamma var hon är hamnar i världen, inte sant? Du vet, det sägs att karaktären är ens öde. Men man skulle kunna lägga till att miljö är karaktär."

Ljusglimtar? Naturskildringarna. Pärlemorskimrande duggregn. Fåglar. Sång från en politisk ungdomsgrupp väcker hopp. Litteratur, musik.

Organisten Morck, en tragisk figur, erbjuder kvinnan en giftig vänskap – men också Bachfugor. De lyfter henne – tillfälligt.

När allt är berättat försvinner kvinnan. Mannen ger sig ut och letar efter henne. När romanen börjar och slutar har han letat i tretton dagar.

Den kan läsas som en anti-abortroman. Aborter kallas i romanen fosterpogromer och mord. Nedreaas var emot ofrivilliga graviditeter och strumpstickor, samtidigt som hon förespråkade barns rätt att födas till en välkomnande värld.

Enligt Geir Gulliksens förord fick Nedreaas impulsen till romanen av ett möte med en kvinna på ett billigt hotell – den Åse som romanen tillägnas på försättsbladet. Som Gulliksen skriver går det inte att veta vad som är dikt och fantasi, vad som är Åse och vad som är Nedreaas egna erfarenheter eller andras.

Men att det finns en direkt kanal till rå verklighet går inte att missta sig på.

Maja Lundgren

Följ

Frilansskribent och litteraturkritiker