En modefilosof har målat in sig i ett hörn. Slavoj Žižek brukar nämligen kallas tongivande trots att kombinationen av skrällig vänsterpopulism och Lacan spretar åt så många olika håll att det blir åt ett ingenstans. Vad ska han nu göra om han inte vill tystna? Han har redan predikat att det är för sent att vakna. Världen rör sig ofrånkomligen mot tre katastrofer: krig mellan öst och väst, socialt kaos och slutgiltig klimatförödelse.
Ja, inte kommer det som någon större överraskning att han famlar efter kvantmekaniken. Utan några anspråk på att förstå sig på den: ”Jag är inte alls någon expert på kvantmekanik”…
Och efter relativitetsteorin: ”Eftersom jag inte är någon specialist på relativitetsteori”…
De som kan något om de här sakerna har inte kunnat slå fast om kvantmekanik och relativitetsteori är kompatibla. Det är fortfarande ett problem inom naturvetenskapen och föremål för forskning. Alltså kan det verka förvånande att Slavoj Žižek använder sig av båda. Men inga resonemang hänger ihop i den här boken. Varken de politiska, filosofiska eller naturvetenskapliga.
”Krossa framsteget” är bland det svamligaste jag läst, och jag vill lägga korten på bordet direkt och säga att det är det första jag läser av Žižek. Kollat upp honom retroaktivt. Jag tror att det omöjliga i att vara braskande vänsterpopulist och lacanian har nått sitt naturliga felslut i den här boken.
Žižek, som alltså redan deklarerat att det är för sent att vakna, leker med tanken att vi lever i ett hologram och att det gäller att ”upphäva ödet” genom att ”skriva om det förflutna”. Därför finner han kvantmekaniken oemotståndlig. Dubbelspaltexperimentet. Vägintegralformuleringen. Överlagrade möjligheter. Hålla hoppet uppe ”tack vare att vi dagligen kommer i nära beröring med nederlaget”.
Lite katastrofal är nog den här boken.
Relativitetsteorin tillgriper han för att relativisera och vända upp och ner på idén om samhällsklasser, som han i grund och botten inte verkar tro på alls.
För att stoppa klimatkatastrofen skulle det behövas centraliserade och kanske diktatoriska metoder, och det är Žižek emot. Ändå säger han plötsligt att det behövs en ny kommunism.
En sån här bok lever i sin egen bubbla och kanske inte är så mycket att bli arg på, det är svårt att tro att den gör vare sig till eller från. Ovisst vilka som är de tänkta mottagarna. Men även om tankesprången mellan teorier han inte vet något om kan vara lite fascinerande, stannar det inte vid underhållande tankeflykt för dess egen skull: Žižek avfärdar raskt i princip allt annat.
Ekomarxism. Japansk nedväxtkommunism (det är Lacans idéer om begäret som sätter käppar i hjulet för buddhistiska ideal, och Lacan är Žižeks husgud). Lokalism och andra egalitära alternativrörelser. Radikal ekologi och naturromantik (naturen är destruktiv i sig, inget människan eller kapitalismen kan lastas för menar Žižek, om någon nu hade trott något annat).
Inte minst avfärdar han flera reella konflikter som ”pseudo” – till exempel de diametralt olika analyserna av kriget i Gaza och kriget i Ukraina, ståndpunkter som kan kritiseras och bemötas, eller bara konstateras, men inte viftas undan.
Men Žižek viftar, till förmån för ”mångahanda universaliteter” och ”kvantholografisk historieskrivning”. Och till sist når han fram till en grumlig idé om att ”vi är biomassa” (som en väg bort från antropocentriskt medlidande med offer i olika krig föreslår han nämligen ”en ny harmoni i själva det störande kaoset”, ”öppna oss för vad som måste kallas verklighetens objektiva skönhet”).
Lite katastrofal är nog den här boken.
Det beror på hur många som går på den.
Sakprosa
Slavoj Žižek
Krossa framsteget
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke
