Recension: ”Gula fläcken. Arkitektens memoarer” av Gert Wingårdh

Alfan ligger som klistrad på vägen, Armanikostymen skrynklar lätt. Vi befinner oss i 80-talet och livet går fort, fort i ett enda nu. Funk i högtalaren, Meursault till den perfekt tillagade piggvarsfilén.

Jag fastnar direkt i Gert Wingårdhs memoarbok ”Gula fläcken”. Den är lika mycket en generationsskildring som en självbiografi. Det är nu individualismen blommar, bort med det kollektiva grå och hopsnörpta, världen ligger ju där och väntar.

Till skillnad från de flesta av sina jämnåriga drömmer inte Gert Wingårdh, född 1951, bara om vackra saker, unika smaker och lyx, han är mitt i det. Han beställer skräddarsydda kostymer på Saville Row, bor på Blakes Hotel och rör sig hemtamt både på Rivieran, i Milano och Los Angeles.

Det finns bara en sak som gnager: han ritar inte hus.

”Gula fläcken” är skriven i presens och börjar med släktberättelsen om en förmögenhet (konstgödsel och cement) som samlas ihop, delas upp och inte helt försvinner. Även om Gert som barn får stränga order om att aldrig berätta att de är förmögna finns pengarna där och en, om än osäker, vetskap om att tillhöra en högre kast.

Arkitekten Gert Wingårdh

Kanske är det den som räddar honom när han mobbas efter flytten från Skövde till Påvelund, när kamrater sviker eller föräldrar och lärare ifrågasätter hans val. Efter några terminer på Handels och konstvetenskap blir det arkitektur på Chalmers.

Det är 70-tal, vänstervåg och miljonprogramsbyggande. Lärarna på arkitektur hyllar Mies van der Rohes enkelhet, ornament är fortfarande ett brott.

Men runt hörnet väntar något annat. Gert Wingårdh är tidigt där och nosar. Nyfiken. Ovillig att gå i någons ledband. Robert Venturi lockar men det blir ändå Mies som vinner, ett tag till.

Tidigt stämplas han som annorlunda, som någon som borde söka sig utomlands, som någon som inte riktigt passar in. Och han vill inte passa in, hänger med reklamare och designers, refererar till Duchamp och surrealister.

Han beskriver sig själv som ganska odräglig, men det finns en varm distans i tonen. Han gillar den där pretentiösa grabben som lyssnar på svart musik, jobbar jämt och brinner av längtan efter kärlek och att slå igenom som arkitekt.

Kärleken uppenbarar sig i form av Annika, grafisk formgivare, som blir både hustru, affärspartner och mamma till deras två barn. Livet leker, uppdragen på butiks- och restauranginredningar kommer i strid ström och han lämnar in tävlingsbidrag på större projekt. Och får nej.

Fyra killar åker till Frankrike för att begripa sig på begreppet lyx. På fyra dagar avverkar de sju krogar från Paris till Nice, sammanlagt 17 Michelinstjärnor. Överdos, konstaterar han.

Sen blir det älskarinna, uppbrott från familjen, återförening och mitt i det en beställning på en byggnad: Öijareds golfklubb vill ha något som sticker ut.

Gert Wingårdh löser det med att gräva ner klubbhuset, lägga en utslagsplats på det gräsklädda taket och beordra rivning av en mur när han inte är nöjd med hantverket. Öijareds golfklubb resulterar i hans första Kasper Salin-pris. Nu är snöbollen i rullning. Det tog 13 år efter examen.

Konstnären Gert Wingårdh

För Gert Wingårdh är arkitektur konst. En byggnad är svaret på en fråga, en lösning på en gåta. Bokens syfte, förutom det självbiografiska, är ett försök att förklara hur en arkitekt ser och tänker, vad hen letar efter på en plats, ser i material, hur jobbet rent praktiskt går till. Han ritar mycket för hand, det finns en sinnlig njutning i beskrivningarna av ritpappret som slätas ut, vinkelhaken som glider fram, ritstiftens olika hårdhet, hur rörelserna sitter i muskelminnet.

Under läsningen har jag mobilen nära till hands och försöker se det Gert Wingårdh ser hos arkitekturhjältarna Louis Kahn, Carlo Scarpa, Peter Zumthor. Det handlar mycket om det enkla, men med det där extra som lyfter det till ett Wow!

Kahns överljus, Scarpas trappa, Zumthors sätt att lägga stenen horisontellt. I de egna verken brottas han med platsen, med att övertyga beställaren, att hitta lösningen.

Det är nog ganska få arkitekter i Sverige i dag som skulle känna igen sig i en sådan beskrivning av sin yrkesroll. Gert Wingårdh är unik, kanske är han också slutet på en era där det fanns plats för en individs idé om hur en byggnad ska gestaltas.

Den tydligheten det innebär gör honom också till Arkitekturupprorets främsta röda skynke och han har blivit synonym med ”modern” arkitektur, oftast i betong och glas.

Men samtiden rullar på och även konstbegreppet som han så starkt relaterar till har under de senaste decennierna blivit mer av process, medskapande och aktivism än ett färdigt objekt.

Gert Wingårdh är unik, kanske är han också slutet på en era där det fanns plats för en individs idé om hur en byggnad ska gestaltas

Mot slutet av boken skriver han att det kontor han har byggt upp går över i stiftelseform, att de unga medarbetarna vill ha ett kollektivt ledarskap och att han har svårt att vänja sig. Även de ser arkitektur som konst men tycks se på konst på ett annat sätt än han själv gör.

”Gula fläcken” är ojämn och hade med fördel kunnat kortas något (och korrläsas med större omsorg). En del av berättelserna från till exempel Ryssland, Kina och Danmark tillför inte så mycket, särskilt inte till det som är mest intressant, hur han läser en plats och jobbar fram en lösning. Där är det spännande att få följa arbetet med ambassaderna i Berlin och Washington och inte minst tillbyggnaden till Liljevalchs konsthall. Den är verkligen en höjdpunkt i hans verkslista.

Där sitter överraskningseffekten i ljuset från takets lanterniner som påminner om Louis Kahns i Yale Center for British Art, där finns det sinnliga i betongens olika uttryck och den raffinerade enkelheten i fasaden med samarbetspartnern Ingegerd Råmans runda glasbottnar.

När Liljevalchs+ invigs har han också blivit Gert med svenska folket genom reality-serien ”Husdrömmar”. I tv-rutan kommer han spankulerande barfota i sina svarta sandaler, iförd svart t-shirt och svarta jeans, ofodrad kavaj och med konstiga glasögon. Arkitekten. Kindpussandet. Det är en roll och han tycks trivas väl.

Under de senaste säsongerna har fokus alltmer börjat ligga på ombyggnadsprojekt, tiny houses och bevarande, vilket känns helt rätt i den tid vi lever i.

I slutet av sin bok resonerar också Gert Wingårdh om framtidens arkitektur. Han konstaterar att befolkningarna kommer att minska i stora delar av världen samtidigt som klimathotet blir alltmer påtagligt. Så dags att tänka på det nu, kan någon läsare säkert tycka, men Gert Wingårdh låter sig inte avspisas.

Miljöaktivisten Gert Wingårdh

Kanske är det nu som miljöaktivisten Gert Wingårdh föds. Det skulle i så fall vara välkommet. Många fler behöver tänka på hur vi tar hand om det som redan är byggt, hur de kan optimeras, hur vi sparar, återanvänder och förfinar. Där finns det gott om plats för någon som tänker på tvärs och som vill hitta lösningar på problem.

Genom boken för Gert Wingårdh också ett resonemang kring arv och miljö, kring föräldrarnas motsägelsefulla inställning till honom och hans livsval, han vill försöka förstå, kanske förklara, men tycks landa i att det är som det är. Gör det bästa av situationen.

Och även om det finns ett härligt skimmer över 80-talets excesser så öppnar sig nu något nytt och Gert Wingårdh verkar nyfiken på vad det är. Sista kapitlet är inte skrivet ännu.

Läs mer i GP Kultur:

Gunilla Grahn-Hinnfors

Följ