Ett krogbesök är lite som en BDSM-relation, det bygger på tillit, dominans och underkastelse i en uppgjord harmoni. Om det tidigare var gästen som höll i tyglarna (eller piskan), är rollerna nu allt oftare ombytta. Och handen på hjärtat, är det inte rätt gött?
Jag har redan avhandlat krögarnas nya devis: Kunden har alltid fel. Bortom tillrättavisningar, som straffavgifter vid uteblivna besök, finns det även njutning i denna situation. Det är förstås möjligt, som i alla förhållanden, att missbruka sin makt och då blir det inte bra. Men när den används med tillförsikt, respekt och samtycke, kan magi uppstå.
Vad du trodde var russinen i kakan behöver inte nödvändigtvis vara det.
Häromveckan rusade jag från en hagelskur och hetsig jobbvecka, in på en restaurang. Just den här kvällen krävdes ingen meny, inget funderande, allt var förutbestämt. Vi visste inget mer än plats, tid och kock. Det var bara att slå sig ned och följa med. Nu ska ni äta det här, dricka det här, i den här takten. Till och med: Så här ska ni hälla upp drycken åt varandra (med bägge händerna enligt japansk sed). Vi lydde blint, och lyckligt.
I genomsnitt sägs en vuxen människa fatta runt 35 000 beslut på en dag. En konsekvens av denna överväldigande mängd kallas ”decision fatigue”, beslutströtthet. Den mentala härdsmältan kan påverka ditt omdöme och få dig att ta förhastade beslut eller undvika dem helt och hållet. En utväg: Låt någon annan bestämma.
En traditionell metod är förstås de satta menyer som erbjuds på i princip alla ställen i dag. De har fått mig att äta mat som jag aldrig hade beställt annars, som att lyssna på ett helt album från början till slut i stället för Spotify-hoppandet. Vad du trodde var russinen i kakan behöver inte nödvändigtvis vara det.
Krögarna menar att de vill återuppliva en förlorad känsla av romantik och äventyr, lämna något åt fantasin.
Hatar man överraskningar är en kort meny en annan härlig lösning. Ett av mina favoritställen erbjuder en enda rätt: kebab, och det ryktas om en ny restaurang som bara ska servera spaghetti med köttfärssås. Men jag skulle gärna se det gå ännu längre – ge mig inga val alls.
Nyligen skrev New York Times om ett växande antal restauranger som delar med sig av så få detaljer möjligt. På en hemsida möts man av en kort text i stil med: En avslappnad middagsupplevelse i Chicago som fokuserar på öppen eld. I övrigt endast adress och öppettider. Bilder, priser eller ledtrådar om vad som läggs på den där elden lyser med sin frånvaro. Vissa har bara en ”kontakta oss”-knapp. Krögarna menar att de vill återuppliva en förlorad känsla av romantik och äventyr, lämna något åt fantasin.
Än så länge ser jag inte detta i samma grad på hemmaplan, däremot en ovilja att definiera sig överhuvudtaget. Allt fler krögare verkar tröttna på att ha tydliga "koncept". Såsom nyöppnade Fabel och Inte, som bägge uttryckt att de inte vill måla in sig i ett tematiskt hörn. Och Bikt som i en intervju med GP sagt "vårt koncept är att vi inte har ett koncept".
Vem vet bäst i det här köket egentligen? Du, eller de som lagt ner själ, blod, svett och tårar för att få servera dig sin mat?
Man vill vara fri att laga och servera vad man vill, alltså: ha kontrollen. Det blir förstås svårare att få grepp om vad man kan förvänta sig som gäst, men är inte det lite uppfriskande?
Mackenzie Hoffman, ägare av en restaurang i Los Angeles, står för slutorden i tidigare nämnda artikel: ”Guests kind of want to be dommed. They want to have control taken away.”
I dagens informationsålder finns en tendens att hobbyexperta sig igenom livet, ställa egna diagnoser, instruera bilmekanikern, läkaren, frisören och förstagångsmamman. Men vem vet bäst i det här köket egentligen? Du, eller de som lagt ner själ, blod, svett och tårar för att få servera dig sin mat?
Släpp taget och låt krogen dominera dig. Se det som en samhällsfrämjande tillitsövning, i bästa fall får du en oförglömlig upplevelse på köpet – och går det åt skogen är det i alla fall inte ditt fel.
