Det finns ett bevingat uttryck som säger att definitionen av vansinne är att göra samma sak och förvänta sig olika resultat. Jag har alltid tyckt att det är strängt. Det finns ju något djupt mänskligt i att inte sluta hoppas (shout out Pandora). Det är väl därför jag envisas med ljudböcker.
Du vet hur det är. Du rensar ogräs eller puffar kuddar. Du utför en synbarligen monoton syssla som vore trevligare med lite kultur. Urvalet är enormt: Miljoner poddar och radioprogram, ännu fler band och artister. Och så förstås böckerna. I fjol berättade SCB att bokläsandet är det lägsta på 40 år medan ljudbokslyssningen ökar kraftigt.
Själv brukar jag kombinera lyssnandet med den fysiska boken, liksom låta dem avlösa varandra. Det är ett riktigt stökigt system, på gränsen till ohållbart, ändå har jag faktiskt några trevliga upplevelser i bagaget: "Brevbäraren i Lizzanello" till exempel och Dan Browns "Den yttersta hemligheten". Medryckande bestsellers som inte kräver så mycket.
Men så blir jag girig.
Jag som alltid ligger efter med läsningen vill ”passa på”. Låt oss inte fördjupa skälet. Alla fattar. Tiden räcker inte till, livspussel, jadajada. Vi kör ju alla med någon form av new public management av vardagen tills luften tar slut och utvägen blir ett villaprojekt i Romelanda.
I vilket fall byter jag böckerna jag har en avslappnad inställning till mot dem jag längtat efter att läsa. Det är Lydia Sandgren till ogräset, Agri Ismaïl under joggingturen och Georgi Gospodinov mellan tvättlassen.
”Då så, temat är minnet. Tempo: andante, snarare andante moderato, sostenuto (tillbakahållet). Kanske skulle sarabanden med sitt tyglade allvar, med sitt förlängda andra taktslag, kunna lämpa sig till en början. Snarare Händel än Bach.”
Owe Ströms röst pågår medan jag tittar på tvättlappen framför mig: ”Den borde väl klara 60 grader ... vänta nu!”
Inte ens en minut alltså, innan jag fallit bort, tvingas spola tillbaka. Jag gör ett nytt försök att fokusera medan jag vrider på torktumlarens luddfilter.
Det är precis som ”Svindlande höjder”-cykelturen bara några veckor tidigare. Filmen skulle ha premiär och jag hade nyss besökt Brontë-systrarnas hem i Haworth. Förväntan var alltså hög, men medan jag undvek att bli rammad av nians spårvagn fick en av våra stora klassiker slaska på för sig själv i bakgrunden:
”In all England, I do not believe that I could have fixed on a situation so completely removed from the stir of society. A perfect misanthropist’s Heaven: and Mr Heathcliff and I are such a suitable pair to divide the desolation between us”.
Det finns säkert ni där ute nu, med imponerande prefrontal cortex, som klarar av kombination initierad litteratur och vardagsbestyr. Jag är inte en av er och det är dags att erkänna det. Det är hög tid att sluta hacka sönder verk, be om ursäkt till både författare och text.
Beteendet är ju som att se film med telefon i handen (vilket jag inte börjat med än). Givetvis skadar det kulturupplevelsen. Alla fattar det. Till och med tv-bolagen. De anpassar nu innehållet efter den svaga uppmärksamheten. Enligt Matt Damon pratar man på Netflix om att upprepa handlingen ”tre eller fyra gånger i dialogen”.
Övertron på vår egen koncentrationsförmågan tycks även dyka upp utanför kulturen. Hur ska man annars förklara möten där deltagare sitter med datorer och jobbar med något helt annat. Vem tusan kan lyssna aktivt på en Q3-rapport och skriva ett mejl samtidigt?
Det känns för präktigt att komma med en bred uppmaning om att lägga undan mobiltelefonerna. Det går bara inte. Livet är inte en skolklass och det står väl var och en fritt att konsumera kultur precis så fokuserat som man vill. Men kanske kan jag kosta på mig en ödmjuk fråga:
Jag kan inte hantera ljudböcker – handen på hjärtat – kan du?
