Orkar man med ytterligare en debattvända om manosfären och toxisk maskulinitet?
För det är vad vi lär stå inför i kölvattnet av tv-dramat ”Half man” som nu går att streama på HBO. Det är upphovsmannen Richard Gadds andra serie efter braksuccén ”Baby reindeer”.
Och undgår, precis som den, varje enkel artbestämning. Möjligen skulle den kunna betecknas som en berättelse om brödraskap och sexualitet, om våld och vedergällning. Tonåringarna Niall och Ruben växer upp tillsammans när deras mödrar inleder ett förhållande och befinner sig därefter i varandras omloppsbanor livet ut. Eller om det i själva verket är en utdragen dödsdans.
För redan från första scenen, som utspelar sig i nutid, vet vi att det kommer att sluta i katastrof: under Nialls bröllop låser de in sig i en lada och står som två MMA-fighters inför varandra, inställda på utplåning.
”Half man” berättas i ett egenartat intensivt tonfall, som i feber. Och Richard Gadd, som spelar den fullkomligt livsfarlige Ruben, och Jamie Bell, som den uppfuckade författaren Niall, är båda lysande. Men det allra mest intressanta med serien är egentligen de dramaturgiska förväntningar som aldrig infrias.
Niall och Ruben är så tätt förbundna med varandra och samtidigt så diametralt olika – den ena skör och alldaglig, den andra ett karismatiskt och våldsamt kaos – att man inledningsvis frestas att tolka dem som ett skräckromantiskt uttryck för en inre psykologisk konflikt. En doktor Jekyll och mister Hyde, någon av Hoffmanns och Dostojevskijs dubbelgångarpar, eller varför inte Jack och Tyler Durden i ”Fight club”.
Men den sortens sönderutnyttjade grepp ligger inte för Gadd. Inte katharsis heller. Han lämnar ”Half man” i ett egendomligt gränsland mellan brittisk diskbänksrealism, ”Cape Fear”-thriller och en sorts psykologisk förhöjning där våldsamma och ödesmättade uppgörelser mellan två män kan utspela sig i en helt vanlig sjukhussal utan att en enda människa på hela mottagningen hör eller ser.
Kanske därför att det är i just detta gränsland av yttre och inre verkligheter som det mest intressanta kan sägas om maskulinitet och våldskapital, om den giftiga manlighetens sadistiska behov av hukande medberoende.
En av de mest intressanta aspekterna är skildringen av Nialls nedtryckta homosexualitet. Under hela sin uppväxt införlivar han grabbkulturens – inte minst Rubens – äckel gentemot sådana som honom, och omsätter det i skam och självförakt. Det outtalade löftet om bestraffning blir som en svart sol som han snurrar kring, och där det ingår i själva överenskommelsen att man kan bli ihjälslagen om man avslöjas.
Det är ett särskilt slags manligt tyranni som jag, och många andra bögar från min generation, är väl bekanta med. Den präglade våra tonår, som av en händelse sammanfaller med tidseran som skildras i ”Half man”, 80- och 90-talen. Följde sedan med oss upp i vuxenlivet och manifesterade sig i neo-nassarna som väntade utanför gayklubbar för att knacka oss bögar på väg hem i natten.
Allt i den, att växa upp och bli man i det villkorade och terrorliknande tillstånd som maskulinitet, heteronormativitet och homofobi utgör för avvikande, känner jag igen
I fallet ”Half man” återspeglas detta tyranni – som bland annat tar sig uttryck i en vedervärdig misshandelsscen där Ruben ger sig på en homosexuell student – sedan oavbrutet i Nialls oförlösta vuxenliv, i det ständiga smusslandet och hemlighållandet, i kickarna och verklighetsflykterna. Men också i detaljer som att han inte ens när han söker läkarhjälp för en misstänkt könssjukdom kan förmå sig att fylla i en enkätruta om att han har sex med män.
Richard Gadd är själv bisexuell och med missbrukarbakgrund – och medan jag ser ”Half man” tänker jag ofta på att blicken tycks så osentimental, som ur en levd erfarenhet. För det är just detta, att Gadd stirrar rakt in i det manliga mörkret, i den homofobiska geggan av inre och yttre skam, och vägrar att vika som gör ”Half man” så sällsynt.
Allt i den, att växa upp och bli man i det hårt villkorade och terrorliknande tillstånd som maskulinitet, heteronormativitet och homofobi utgör för avvikande, känner jag igen. Utrymmet som våldet tar rent mentalt, den hotfulla skuggan som man hela tiden vandrat i som avfälling från den angivna linjen. (Och som samtidigt ställs inför en ironisk twist mot slutet.)
”Half man” är kort sagt något som tv-dramatik med queertema nästan aldrig längre är sedan algoritmerna tog över och började serieproducera plastig skit som ”Heated rivalry”: krass, brutal och kolsvart. Hundra procent feelbad. Jag hoppas att många ser den.
