Omskolning. Det låter vagt hotfullt. Man kommer spontant att tänka på Mao? Små sparvar som inte får landa, något med grytlock, något med vad heter han, Myrdal? Omskolning, som i påtvingad omprövning.
Egentligen är det väl något helt fantastiskt, omskolningen, om den är självvald. Att en bit in i berättelsen bestämma sig för att bli en annan karaktär. Själv funderade jag i några darrande veckor på att bli präst, sen drack jag kaffe med en präst, och resten är en annan krönika.
Men faktum kvarstår: något annat måste man ju bli. Man behöver ju bara slå på nyheterna för att förstå att klockan klämtar och det är dags att blåsa upp livbåten. Inte kan man gå runt och vara scrummaster för alltid! Är livbåten kanske ett rejält elektrikerdiplom? Har du funderat på titeln arborist?
Jag har flera exempel i min närhet, där folk säger upp sig från sina liv för att bli något motsatt. Det är som en hel sådan där löjliga familjen av folk som byter hatt: från sotare till bagare till skomakare till stins. Bara det att de flesta av mina bekanta är något mer diffust. Säg istället att alla vill sluta att vara någon sorts ”strateg”, att alla vill bli någon sorts praktiker.
Om det är vår egen förgänglighet som driver oss att ompröva – tror vi då att det kommer att hjälpa med nytt kontor?
Det är en förändring som gått ganska snabbt. I min generation såg vi digitalt nomaderi – där man kunde jobba från vilket överskattat café som helst i vilken överhypad stad som helst – som idealet. Nu, baserat på min ganska ytliga gallup, verkar det vara trygghet som gäller för samma människor. Och tryggheten i sig kokar ned till något ganska enkelt: kommer det man väljer nu, när man väljer om, att finnas kvar, som jobb? För en människa?
För en människa är centralt där. För visst måste det handla till stor del om rädsla för AI, detta lämmeltåg till omställningsstödet? Att driften att ompröva har med oro inför de digitala rationaliseringarna att göra. Klart man vill omskola sig, om det står en robot bakom hörnet och fingrar på passerkortet.
Men, det kan finnas en alternativ förklaring också. Den är tyvärr värre. Som Jens Liljestrand skrev i Expressen häromdagen är det så att ”alla konstnärliga uttrycksformer, inklusive de litterära, når en kulmen varefter de förfaller i konvenans, dekadens eller irrelevans.”
Visserligen talar han i det fallet specifikt om autofiktionen, men varför inte dra med bredare pensel. Och varför stanna vid konsten? Är det inte snarare den mänskliga erfarenheten som har ett bästföredatum? Är det inte så att vi, som individer, läsare, upplevare, kött – är programmerade för att vid en viss punkt upptäcka att vi förfallit i konvenans, dekadens eller irrelevans?
Är det inte en erfarenhet som går långt bortom det skönlitterära och snarare handlar om en… naturlig, biologiskt driven, närmast… kris, som kommer när något pågått ett tag, och det liksom inte känns så kul längre. Nota bene, det är många av de bekanta som inte bara vill byta jobb utan även fruar.
Kanske handlar driften till nytt liv, ny bok, nytt blad om något så enkelt som att vi nått en viss ålder? Alldeles oavsett AI?
Vilket ju väcker frågan. Om det inte är yttre faktorer, utan bara vår egen förgänglighet som driver oss att ompröva – tror vi då att det faktiskt kommer att hjälpa med nytt kontor? Finns det någon ny form av litteratur som vi är förmögna att uppskatta? Kommer vi sitta där, med våra konkreta yrken och lite rejält rimmad poesi, och vara lite mer nöjda?
Eller är risken att vi fortfarande är oss själva när vi slår nubb i skosulorna?
Bara en fru kort.
