Det var som en dåligt koordinerad militärinsats.
Medan jag spanade från en spårvagn fick min kille i uppdrag att patrullera gatorna på elsparkcykel. ”Fullt här med”, ”Finns ett i skuggan”, ”Smockfullt”.
Jag borde veta bättre vid det här laget. Det är nu det börjar, ”Hunger games” fast med rosé. Några plusgrader och en strimma sol räcker för att vi ska tappa det fullständigt. Uteserveringskriget är i gång.
Kalla mig Grinchen, men av någon anledning väcker det känslor av obehag i mig.
Kanske är det hastigheten. Från en dag till en annan går vi från dunjacka och lågmäld värdighet till bara ben och ett närmast maniskt behov av att “sitta ute”. Det är som att vara nyvaken och morgontrött, omgiven av hurtbullar som redan varit uppe i timmar, hunnit träna och baka bröd.
Har jag missat ett VMA? “Vi stänger ner samhället nu, det är sol.”
Eller så är det tävlingsinstinkten. För det är något djupt primalt i hur vi beter oss.
Redan vid tvåtiden är varenda upplyst millimeter av stans uteserveringar ockuperad. Har folk inga jobb? Har jag missat ett VMA? “Vi stänger ner samhället nu, det är sol.”
Resten hovrar som fiskmåsar kring borden, med blicken fäst på halvdruckna glas och kroppsspråk som kan avslöja en förestående sorti. Lämnas en stol obevakad i ett ögonblick går de till anfall.
De mest skamlösa ställer sig tätt inpå och stirrar. Som om de försöker pressa bort sällskapet med ren viljestyrka. Det är svårt att avgöra vad som är mest obehagligt, beteendet eller hur snabbt det normaliseras.
Det finns något djupt ovärdigt i att vara vuxen och ägna en timme åt att leta efter en stol i sol.
Det finns faktiskt studier som visar att vi kan känna ett slags instinktivt äckel inför trängsel. Att hjärnan reagerar på för många kroppar på för liten yta ungefär som på rutten mat.
Men det jag hatar mest är att jag också är där. Aldrig är det tydligare att vi är förutsägbara djur, som tänker, vill och gör exakt likadant, än nu.
Gångerna jag har vandrat genom stan efter jobbet – hungrig, törstig, med en optimistisk idé om “en öl i solen” – för att till slut kapitulera i en källarlokal, är fler än jag vill erkänna. Det finns något djupt ovärdigt i att vara vuxen och ägna en timme åt att leta efter en stol i sol.
Och allt för vad, egentligen?
Ofta för att sitta med axlarna uppe vid öronen i sned vårsol och försöka ignorera en aggressiv trut som långsamt närmar sig pommesen. Kroppen är konstant lite på helspänn – för kylan, för vinden, för fåglarna och insekterna.
Det finns platser i världen där blåsten på allvar påverkar människors psyke.
Och vinden, ja. Göteborgsvinden, som numera sveper fritt när de inglasade uteserveringarna plockats bort överallt utom på Avenyn, kan göra vem som helst lätt vansinnig.
Det finns platser i världen där blåsten på allvar påverkar människors psyke. I Tarifa i södra Spanien – Europas blåsigaste stad – har den ihärdiga levante-vinden länge kopplats till ovanligt höga självmordstal.
Det låter dramatiskt. Men efter tio minuter på en uteservering i april känns det inte helt orimligt.
Man borde förstås ge upp, sitta inne från mars till någon gång i juli – då de flesta fått sitt och desperationen lagt sig. Vandra förbi serveringarnas kaos med både stolthet och psyke i behåll.
Men så har solen en tendens att förvandla oss till dumma får.
Jag vet inte hur de gör. Jag vet inte när de jobbar. Jag vet inte om de någonsin fryser.
Till slut fann vi två skrangliga stolar. I skuggan. När en upplyst lucka öppnade sig agerade vi direkt. Där satt vi nöjda i fem minuter, innan solen försvann bakom ett hus. Sedan började vi frysa.
Vi gick in på en krog runt hörnet. Satte oss ner, beställde något varmt, slappnade av.
Det var, utan konkurrens, dagens bästa beslut.
Ändå vet jag att jag kommer bli provocerad igen nästa gång solen tittar fram. När jag ser alla de där människorna som redan sitter ute. Jag vet inte hur de gör. Jag vet inte när de jobbar. Jag vet inte om de någonsin fryser.
Men jag vet en sak. Jag kommer inte vara där.
Och det, misstänker jag, är exakt varför det stör mig.
