Det var såklart bara en tidsfråga.
Först blickade SVT-journalisten Jens von Reis tillbaka på 1980-talets musikscen i tv-serien ”Eighties”. Därefter gästade han 1990-talets grunge, triphop och eurotechno i ”Nineties”. Och sedan, you guessed it, reste von Reis till 00-talet för att i ”Naughties” lyfta på stenen till Darude, Laakso och ”Boten Anna”.
Nu har han på nytt flaxat runt i historien och återvänt till 1990-talet – men den här gången med strikt fokus på Jan Stenbecks gamla fyllekanal ZTV, där Jens von Reis själv inledde sin tv-karriär.
Nej, det var väl ingen fyllekanal kanske. Inte direkt. Inte bara.
Men redan från start stod det klart att ZTV såg kvantitet som en slags kvalitet i sig – ju fler timmar som kunde fyllas med billig underhållning, desto bättre. Vilket är en både uppmuntrande och verklighetsfrämmande inställning. För, spoiler, så har det aldrig fungerat.
Jag slet själv på Journalisthögskolan i Göteborg under ZTV:s första säsonger och kunde absolut snegla lite avundsjukt på deras lekfullhet
Den 1 november 1991 började i alla fall ZTV att sändas som ett eftermiddagsprogram i både TV3 och TV4, innan det fick ta plats som en av Stenbecks egna kanaler.
För oss som då var i 20-årsåldern blev ZTV tillsammans med programmet ”Hassan” i P3 och ”Glenn Killing” på SVT snabbt en frisk fläkt. Inte för att ZTV var särskilt bra eller begåvat men för att SVT:s båda kanaler kändes så hopplöst daterade och osexiga.
Jag slet själv på Journalisthögskolan i Göteborg under ZTV:s första säsonger och kunde absolut snegla lite avundsjukt på deras lekfullhet och praktiska låt gå-mentalitet.
Här tycktes ju varken krav eller konsekvenstänk råda.
Det var till exempel mer regel än undantag att programledarna intervjuade sina egna vänner, och med denna flexibla inställning till journalistikens grundläggande metodik följde en obryddhet som måste ha varit befriande.
Det bästa med dessa program var den nyfunna respekt man kände för inslagen i ”Öppna kanalen” .
Det är också slående hur många av de medverkande i programserien som beskriver ZTV:s 1990-tal som en djupt kaotisk tid.
Per Sinding-Larsen är knappast den enda som då och då klev av sitt arbetspass utan att ha en aning om vad han hade gjort under dagen. Och tv-publiken blev inte mycket klokare.
I ”Varannan Dalarnas” högläste Sinding-Larsen nyheter ur diverse lokaltidningar iklädd en Gustav Vasa-peruk. I ”Babbla med Babsan” så babblades det med Babsan. Det var hela idén.
Det bästa med dessa program var den nyfunna respekt man kände för inslagen i ”Öppna kanalen”.
Även Bacchi Vapens manliga strippa Peter Siepen, modellen Josefin Crafoord och konstnären Pontus Djanaieff kastades alla mer eller mindre in på ZTV för att plötsligt leda sina egna program. Resultatet pendlande mellan tittbart, mediokert och provocerande uselt.
Det är alltså inte så överraskande att nu upptäcka att ZTV tydligen fungerade lika illa bakom kamerorna som det gjorde framför. Som flera personer i de två första avsnitten konstaterar, detta var en annan tid. Friare. Lekfullare. Sämre.
Det var egentligen först med debattprogrammet ”Knesset” 1995–1997 som ZTV fann någon som helst stabilitet.
Hur som helst. Det är såklart ljuvligt att Jens von Reis tar oss med tillbaka till 1990-talets kommersiella tv-boom. Men det är ännu skönare att kunna stänga av och lägga ZTV bakom sig.
För det var verkligen inte bättre förr.
FOTNOT: Det första avsnittet av ”ZTV – det stora tv-experimentet” är nu släppt på SVT Play.
