Bottas. Räikkönen. Rosberg. Häkkinen. Perkele. Sisu. Och allt vad de heter.
De senaste 40 åren har Finland kunnat fylla ett sjumannalag med sina formel 1-förare. De motorglada finnarna kan även stoltsera med fler än femtio vunna race och fyra VM-titlar i ”Formula ykköset”.
Sverige då? Nja, under samma period har vi haft två F1-förare, Marcus Ericsson och Stefan ”Lill-Lövis” Johansson, med sammanlagt noll vunna F1-tävlingar. Sverige och formel 1 klickar som Wales och hockey-VM.
Alltså är det inte så konstigt att en svältfödd kulturreporter med viss motorvurm kastar sig över SVT:s nya dokumentärserie ”Dino – vägen mot formel 1”.
För kanske är vi snart tillbaka i racingens finrum igen, inbjudna av Dino Beganovic som bara var 15 år när han lämnade sin familj i Linköping för Ferraris ungdomsakademi i italienska Maranello. Och nu har saker börjat hända.
Men låt oss ta det från början.
Redan i första kurvan körde han ihop med Riccardo Patrese och James Hunt.
Ett av mina tydligaste minnen från mellanstadiet är när Ronnie Peterson dog.
Det var en måndag i september 1978 och vi var nere i uppehållsrummet i den småfuktiga källaren på Hammeröskolan i Kungsbacka för att ... tja, uppehålla oss.
Dagen innan hade Ronnie Peterson, då lika populär som Björn Borg och Ingemar Stenmark, krockat på Monza i Italien. Redan inför den första kurvan körde han ihop med Riccardo Patrese och James Hunt. Racet stoppades och Ronnie fördes till sjukhus. Oron var stor.
Nu var han död.
Det kan ha varit Helena G eller Petra W som kom nedrusande för den branta betongtrappan med nyheten bultande i bröstet. Den som var så svår att ta in. I alla fall för en stund. Sedan spelade vi pingis igen.
Även om formel 1 siktar på att bli koldioxidneutralt till 2030 är detta ändå en absurd och vettlös idiotcirkus.
Det har snart gått 50 år sedan dess och jag kan inte påstå att den där olyckan har följt med mig eller påverkat mitt liv på något sätt.
Men intresset för formel 1 dog inte med Ronnie Peterson. Tvärtom har min fascination alltid legat och puttrat, strax under ytan sådär, utan att vare sig stormkoka eller torka ut.
Men det är inte en okomplicerad sport att tycka om.
Formel 1 är en glittrande, brutal och djupt cynisk vip-värld, med extremt dyra bilar som tutar runt på en motorbana och låter vrooom. Som fraktas runt i stora flygplan mellan Internationella bilsportförbundets GP-tävlingar i bland annat Bahrain, Saudiarabien, Kina, Azerbajdzjan, Förenade Arabemiraten, Qatar och tidigare även i Ryssland. Det är alltså full bricka i Amnestys repressiva förtryckarbingo.
Även om formel 1 siktar på att bli koldioxidneutralt till 2030 är detta ändå en absurd och vettlös idiotcirkus.
Men det kan också vara stor underhållning och stundtals oslagbar tv. Vilket Viaplays proffsiga sändningar och framför allt Netflix mångåriga supersuccé ”Drive to survive” fortsätter att visa.
Kanske kan Kimi Antonellis plötsliga succé öppna dörren till den stenhårda F1-världen för svenske Dino Beganovic.
I den senaste säsongen av ”Drive to survive” lär vi känna det avväpnande charmtrollet Kimi Antonelli från Italien. Han är 19 år och leder årets formel 1 men fräste runt i 300 km/h innan han var gammal nog att ta körkort.
Kimi Antonellis första framträdande i en F1-bil var förresten på Monza 2024 – nästan på dagen 46 år efter Ronnie Petersons dödsolycka – och det slutade med att han kraschade i en kurva under träningspasset.
Till skillnad från Ronnie Peterson var Kimi Antonelli oskadd och kunde kliva ur bilen för egen maskin. Och hans karriär var inte krossad för det. Den hade bara börjat.
I en sport där pengar, kontakter och rävspel premieras är det befriande när en nyfiken, oförstörd och tonårig talang tillåts ta plats bakom ratten. Och sedan köra ifrån hela startfältet.
Förhoppningsvis kan Kimi Antonellis plötsliga succé öppna dörren till den stenhårda F1-världen för 22-årige Dino Beganovic.
Om inte har SVT i alla fall en fin dokumentär som visar honom falla på målsnöret.
FOTNOT: Dokumentärserien ”Dino - vägen mot formel 1” släpps på SVT Play söndag 19 april.
