Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En Warszawabo protesterar mot Rysslands invasion av Ukraina.  Bild: Czarek Sokolowski
En Warszawabo protesterar mot Rysslands invasion av Ukraina. Bild: Czarek Sokolowski

Adam Cwejman: Ukraina har formats av sin blodiga historia

Ukrainas moderna historia är präglad av etniska rensningar och långvariga krig. Men i dag har landet lagt 1900-talet till handlingarna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När massakern i bosniska Srebrenica blev känd var chocken stor: Hur kunde detta ske mitt i det moderna och civiliserade Europa? Hade vi inte lagt sådant barbari bakom oss? Många ställer sig nog samma fråga efter Rysslands invasion av Ukraina och avslöjandet om brutala ryska övergrepp i de ockuperade områdena.

Få platser på jorden har varit lika drabbade av så återkommande mänskliga tragedier som just Ukraina. Men trots sina många trauman och konflikter har ukrainarna lyckats vända blad och gå vidare. Vilket är en enastående bedrift. Men låt oss ta det från början. Ukrainas väg hit har nämligen varit allt annat än självklar.

En av de främsta skildringarna av Ukrainas moderna historia är den amerikanske historikern Timothy Snyders bok ”Den blodiga jorden” (Vintage 2011). I centrum står det stora europeiska kriget mellan Stalin och Hitler. Och skådeplatsen är framförallt Ukraina. Eller närmare bestämt det område som i dag utgör staten Ukrainas territorium.

Men det började och slutade inte med Hitler och Stalin för Ukrainas del. Snyder menar att Ukrainas placering, på gränsen mellan större imperier och länder, gjort att landet i perioder var laglöst och saknat ordentliga institutioner. I avsaknad av en fungerande stat kom den starkes rätt att spela huvudrollen under stora delar av historien.

När ryska revolutionen utbröt 1917 bytte exempelvis landet ägare flera gånger. Först anlände bolsjevikerna, därefter uppstod en mycket kortvarig autonom ukrainsk republik. En sista rest av Tsarryssland höll sig även envist fast på Krimhalvön innan de vita generalerna seglade iväg för att aldrig återkomma. Det polsk-bolsjevikiska kriget 1920-1922 ställde till det ytterligare. Polackerna kom så långt som till Kiev för att därefter tryckas tillbaka hela vägen till Warszawa.

De civila offren under den kaotiska perioden efter revolutionen, fram till det att Polens och Sovjetunionens gränser etablerades under mitten av 1920-talet, är mångtaliga. Men svårräknade. Arméerna som ryckte fram under dessa år var ofta tvungna att själva förse sig med mat. Något avancerat logistiksystem fanns inte. Landet behandlades som ett skafferi och folket som en förbrukningsvara.

Hårdast drabbad under denna period var den judiska minoriteten. Judarna utsattes för pogromer och tvångsförflyttning i flera omgångar. De anklagades av både den vita armén och ukrainska nationalister för att samarbeta med bolsjevikerna.

LÄS MER: Nu behöver det ukrainska folket vår solidaritet

Mellankrigstiden innebar ingen respit för Ukrainas olika folk. Polackerna flyttades västerut av kommunisterna. Ukrainare deporterades till olika avlägsna ändar av Sovjetunionen, varför det än till denna dag finns en ukrainsk minoritet djupt inne i Sibirien. För Stalin var etnisk rensning inget dramatiskt utan en naturlig beståndsdel av den offentliga förvaltningen. Människor var resurser som kunde brukas, men de betraktades också som potentiella riskmoment. Att splittra och flytta runt befolkningar var därför ett, förhållandevis, milt sätt att riskminimera.

Men det ryska förtrycket av Ukraina slutade inte med etnisk rensning. På Stalins order iscensattes under början av 1930-talet en omfattande massvält som orsakade omkring tre miljoner dödsoffer. Svälten, kallad Holodomor av ukrainarna, drabbade hela befolkningen, men främst stadsbefolkningen i stora städer som Kiev som saknade egna småodlingar som de kunde livnära sig på.

Det som började som ett klasskrig mot de landägande bönderna (kulakerna) drabbade hela den ukrainska befolkningen.

Med 1930-talets umbäranden färskt i minnet var det inte konstigt att många ukrainare mötte den tyska invasionen 1941 med viss lättnad. Men förhoppningen att det skulle innebära en befrielse från det sovjetiska förtrycket förbyttes snart i besvikelse. I stället för autonomi valde tyskarna omgående att införa en hårdför militär ockupation med allt vad det innebar av tvångsarbete och expropriering av egendom.

Idén fördes visserligen fram, företrädesvis av den nazistiske partiideologen Alfred Rosenberg, att Tyskland borde samarbeta med och inte hårt exploatera Ukraina. Men hans idéer ignorerades av Hitler. På sikt skulle hela landet bli koloniserat av tyska bönder varför det inte skadade om befolkningen urskiljningslöst mördades. Med hjälp av Einsatzgruppen, bestående av tyska poliser och reservister, tömdes Ukraina på judar. I stället för koncentrationsläger mördades hela by- och stadsbefolkningar systematiskt i raviner och skogsgläntor. Det beräknas att omkring 1,5 miljoner människor mördades på det här viset.

Men inte bara Ukrainas judiska befolkning skulle bli lidande under kriget. Och det var inte bara tyskarna som begick övergrepp. Mitt under kriget, 1943, begick den ukrainska upprorsarmén folkmord och etnisk rensning. Omkring 50 000 till 100 000 polacker mördades i Vohlynien och östra Galicien med syftet att tömma Ukraina på polsk närvaro.

Enligt Snyder handlade det om en avsiktlig utrensning för att omöjliggöra ett framtida polskt styre av västra Ukraina. Kanske fanns en förhoppning om att tyskarna någon gång skulle lämna landet och då var målet att bli av med såväl judar som polacker för att skapa ett etniskt homogent Ukraina.

LÄS MER: Därför brunsmetar Putin Ukraina

När Röda armén till slut nedkämpade Nazityskland och återtog det som i dag är Ukraina var landet inte sig likt. Hela folkgrupper hade utrotats, tvingats på flykt eller självmant flytt. Befolkningen i stora städer som Kiev, Kharkiv och Lviv var fullkomligt förändrad i sin sammansättning. Det hindrade inte kommunisterna från att med tvång genomföra nya massiva folkomflyttningar.

Den tyska minoriteten kastades mangrant ut ur landet, likaså förflyttades i stort sett alla etniska polacker för att befolka de annekterade delarna av östligaste Tyskland. In flyttades hemlösa ryssar och ukrainare. De judiska hemmen var i hög grad övergivna vilket innebar att det bara var att flytta in. Under mitten av 1950-talet var denna sista etniska rensning avslutad. På mindre än två generationer hade landet Ukraina nästan helt bytt befolkning.

Dagens Ukraina vilar på lager efter lager av oläkta sår. Tidigare stora befolkningsgrupper, som tatarer, judar och polacker är nästan helt frånvarande i dagens Ukraina. Andra nationaliteter som tyskar, tjecker och rumäner har antingen emigrerat eller assimilerats helt. Spåren från det ryska imperiets och Habsburgs multikulturella Ukraina är svåra att hitta i dag. På de överväxta begravningsplatserna i Lviv och Chernivtsi anar man den svunna mångfalden av nationer.

I det gamla Ukraina var polackerna jordägare, judarna bodde i tätorter och ägnade sig åt handel och hantverk. Ukrainarna själva var i överväldigande grad bönder och lantarbetare. Andra minoriteter som pontiska greker, en kvarleva från antiken, tyskar och krimtatarer hade sina egna byar och områden. Multikulturella städer som Vinnytsia och Odessa dominerades av olika minoriteter. Odessa hade till exempel en stark judisk närvaro.

Dagens Ukraina är en kompromiss född ur långvariga krig och etniska rensningar. De som stod kvar när dammet lade sig var ukrainarna. Deras relationer till det förflutna har varit alltifrån enkel. Hur bygga en fungerande och harmonisk nationalstat på så många lager av utrensningar och frånvarande befolkningar?

LÄS MER: Stalinismen går igen

Det moderna Ukraina är trots sin såriga historia ett land på väg åt rätt håll. Trots påståenden om motsatsen saknas djupare motsättningar mellan de rysk- och ukrainskspråkiga delarna av landet. Den från Kreml så ofta omtalade nazismen för i dag en undanskymd tillvaro i Ukraina. Den polsk-ukrainska vänskapen som spirat de senaste åren har blivit känd för hela världen. Flera miljoner ukrainare har välkomnats av vanliga polacker under Rysslands krig mot Ukraina. Det är via Polen som merparten av förnödenheterna, vapnen, drivmedlen och ammunitionen fraktas. Det är inte en så liten sak om man känner till den blodiga polsk-ukrainska historien.

I Ukraina är den judiska befolkning som finns kvar inte längre konstant utsatt för majoritetsbefolkningens nycker. Pogromer är ett fjärran historiskt fenomen. Landets sjätte folkvalda president har judisk bakgrund. Ukraina har lagt 1900-talets elände till handlingarna. Dess regering drivs inte av revanschism eller avund riktad mot grannländerna.

Kvar har vi Putinregimen som envist klamrar sig fast vid det förflutnas historiska determinism. Gränser ska flyttas, befolkningar dras upp med rötterna och folkvalda styren krossas. Men trots Rysslands aggressiva invasionskrig svarar inte Ukraina med samma mynt. I Ukraina pågår just nu inte bara en invasion utan även ett krig mellan två helt olika epoker. Den gamla världen mot den nya.