I november 2015 stängde Sverige gränsen. ID-kontroller infördes för den som ville ta sig in i landet och tillfälliga – inte permanenta – uppehållstillstånd blev huvudregeln. Under den presskonferens med statsminister Stefan Löfven där omläggningen presenterades kunde inte MP-språkröret, Åsa Romson, hålla tillbaka tårarna.
Innan dess hade Sverige haft en omfattande invandring i ett par decennier. Under hösten 2015 tog landet emot uppemot 10 000 asylsökande i veckan. Det var fullständigt ohållbart. En bakgrund var kriget i Syrien, men det var långt ifrån bara syrier som kom – anledningen till att många migranter korsade hela Europa för att ta sig ända upp till Sverige var att vi till skillnad från andra länder delade ut just permanenta uppehållstillstånd och att man inte behövde kvalificera sig för att ta del av välfärden. Förståelsen för dessa så kallade pull-faktorer var dock obefintlig i den offentliga debatten.
Sedan dess har invandringspolitiken skärpts stegvis. Framför allt under Tidö-regeringen. Reglerna för anhöriginvandring, som alltid utgjort en stor del av immigrationen, har stramats åt liksom försörjningskravet för att ta hit anhöriga. Kraven för att få uppehållstillstånd av humanitära skäl har också skärpts. Vidare har möjligheten till ”spårbyte” – att den som fått avslag på sin asylansökan i stället kunde söka arbetstillstånd tagits bort. Det har även införts ett krav på att tjäna 80 procent av medianlönen för att få arbetstillstånd.
Slutligen har antalet kvotflyktingar – som Sverige hämtar upp från olika flyktingläger – minskat till en tiondel av tidigare nivåer. Från och med nationaldagen i juni i år införs även betydligt högre krav för att bli svensk medborgare. Bland annat ska man inte gjort sig skyldig till allvarligare brott, kunna försörja sig och ha tillräckliga svenskkunskaper. Krav som är helt normala i de flesta länder.
Sammantaget har alltså reglerna för asyl- och anhöriginvandring stramats åt kraftigt. Asylinvandringen är den lägsta på 40 år. Anhöriginvandringen är visserligen betydligt lägre än för ett decennium sedan, men har inte minskat under Tidö-åren. Bortsett från den senare – som bara till en mindre del handlar om anhöriga till flyktingar – består invandringen i dag nästan uteslutande av arbetskraft som lever upp till kraven, studenter och ukrainare som omfattas av egna regler.
Frågan är vad Tidö-partierna vill med invandringspolitiken framåt om de skulle vinna höstens val? Den åtstramade invandringspolitiken har haft ett brett stöd i opinionen. Vårens debatt kring de så kallade tonårsutvisningarna visar däremot att stödet för att utvisa människor som jobbar och går i skolan är betydligt lägre – av helt naturliga skäl.
Det här riskerar att skapa huvudbry för Tidö-partierna. En statlig utredning har på regeringens uppdrag undersökt möjligheten att omvandla de permanenta uppehållstillstånd som delades ut före omläggningen till tillfälliga uppehållstillstånd. De som inte längre har skyddsskäl ska kunna utvisas. Tanken är också att det ska gå att söka medborgarskap i stället för den som är välintegrerad. En del människor har redan fått medborgarskap, andra har lämnat landet. Förslaget berör uppskattningsvis 185 000 personer.
Kritikerna har redan börjat tala om ”massdeportationer”. Det är en överdrift. Merparten av dessa människor kommer antingen beviljas tillfälliga uppehållstillstånd eller kunna bli svenska medborgare efter vederbörlig prövning.
Med det sagt kommer regeringen ändå behöva verkställa ett inte obetydligt antal utvisningar. Möjligen kommer opinionen inte vara lika negativ till att utvisa människor som idag saknar skyddsskäl och lyckas kvalificera sig som svenska medborgare. Men utvisningspolitik är ändå något helt annat än att strama åt invandringen.
Rent praktiskt är det svårt att utvisa människor som inte vill lämna landet frivilligt. Vi har redan en stor grupp människor som gått under jorden och uppehåller sig illegalt här. Den gruppen riskerar att växa. Många ursprungsländer har dessutom varit ovilliga att ta emot sina egna medborgare. Sverige har i många fall inte ens lyckats utvisa utlänningar som begått grova brott och dömts till utvisning.
Regeringen har arbetat även med detta, genom kontroversiella samarbetsavtal knutna till biståndet. Ändå är det inte särskilt realistiskt att tro sig kunna genomföra utvisningar i stor skala, även om det inte kommer beröra så många som ibland görs gällande.
I en hel del fall, där människor vistats länge i landet och inte begått brott kommer det inte ses som moraliskt försvarbart av en många. Hela processen kommer dessutom bli omständlig och dyr. Om kritikerna överdriver följderna av den här politiken så gör anhängarna det också. Tidö-partierna borde snarare prioritera att utvisa icke-svenska medborgare som begår brott. En sådan politik är både mer försvarbar och lättare att verkställa.
