När Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist medverkade i nättidningen Kvartals partiledarintervju fick hon frågan hur hon såg på partiets hållning under åren kring flyktingkrisen 2015. Svaret var avslöjande: Centerns tanke var att ”om vi tar in många så kommer vi också kunna se till att luckra upp regleringarna på arbetsmarknaden och fackens makt”.
Att den omfattande asylinvandringen i en del marknadsliberala kretsar sågs som ett bräckjärn mot den svenska modellen är lite av en offentlig hemlighet. Ändå har det ofta förnekats. Thand Ringqvist är dock öppen med hur strategin såg ut.
Cynismen i detta kan tyckas grov. I frustration över att man inte hade lyckats driva igenom systemreformer skulle lågkvalificerad arbetskraft från tredje världen användas för att tvinga fram förändringar. Det ska i och för sägas att förespråkarna för den linjen också ofta stod bakom en omfattande asylinvandring av rent principiella skäl.
Även bortsett från det demokratiskt tvivelaktiga i detta upplägg var det också feltänkt av andra skäl. Historiskt har fri rörlighet fungerat för att omfattningen varit begränsad och utgjorts av människor som sökt arbete där det funnits en efterfrågan. Den stora invandringen till USA på 1800-talet och början av 1900-talet var ett typiskt exempel på det senare.
Tror man att det går att göra något liknande i 2000-talets senkapitalistiska ekonomi och med omfattande asylinvandring har man en väldigt ytlig förståelse.
Dagens arbetsmarknad ser helt annorlunda ut, liksom invandringen ser helt annorlunda ut. Det är anledningen till att vi fortfarande lever med hög arbetslöshet bland asylinvandrare, och särskilt inom vissa grupper. Detta samtidigt som näringslivet slåss med näbbar och klor för att få ta hit arbetskraft från Sydostasien för att köra mat eller plocka bär. Eller för den delen att väldigt många byggnadsarbetare härrör från EU-länder i Öst- och Centraleuropa. En asylsökande i Sverige med små kvalifikationer blir inte automatiskt efterfrågad på arbetsmarknaden bara för att det finns lediga jobb. Arbetsgivarna tar i många fall hellre hit arbetskraftsinvandrare från andra länder.
Det är pinsamt att så många liberala politiker inte förstått hur en modern arbetsmarknad fungerar. Troligen hänger det samman med den monumentala historielösheten där man inte klarat ta in att förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika historiska epoker, kulturer och samhällen. Exempelvis är det potentiellt många fler människor som kan röra sig mellan länder idag. Sverige är inte heller någon jungfrulig mark som den amerikanska mellanvästern när det begav sig.
Här finns redan ett samhälle, en avancerad arbetsdelning och en befolkning med en historia och sociala strukturer. Det är inget man ändrar över en natt, utan att få motreaktioner eller sociala motsättningar på halsen. Den tidigare centerledaren Annie Lööfs uttalande om att Sverige kunde ta emot 30 miljoner migranter visar på total brist på insikt kring sådana fundamentala fakta.
Liberal migrationspolitik behöver i själva verket inte vara så här gränslöst naiv. En politik som utgår från arbetsmarknadens behov av kvalificerad arbetskraft är bra för landet, och leder i de flesta fall inte till några integrationsproblem. Det är faktiskt så svensk invandringspolitik i huvudsak har sett ut historiskt, från vallonerna till 1970-talet. Det hade varit en rimlig liberal hållning att hålla fast vid.
Problemen uppstod när man började tala om en rätt för alla världens skyddsbehövande att bosätta sig här, en illusion som gick att upprätthålla så länge asylinvandringen var begränsad av praktiska skäl.
Lika orealistisk var tanken att ett samhälle är en slags experimentverkstad där man radikalt kan ”riva systemen” för att möjliggöra en gränslös värld. Bägge de här teorierna har försvarats av liberaler med olika prefix. Men det är i själva verket en vulgärform av liberalism. Det går knappast att hitta en liberal före 1970-talet som skulle tyckt att det låter som en rimlig hållning.
Den här aningslösheten som länge förenade vänster- och nyliberaler är snarast en produkt av att abstrakt tänkande fått ersätta verklig kunskap och erfarenhet. Det är idéer som bara kan uppstå i privilegierade isolat och inte klarar mötet med verkligheten.
Med 2010-talet dog den här hållningen i stort sett ut. Inte minst då konsekvenserna inte längre gick att förneka. Inom Centern har dock naiviteten levat kvar länge – även om den nye partiledaren verkar vilja ta avstånd från partiets tidigare positioner. Hon kallade exempelvis nyligen Centerns tidigare nonchalans inför gängbrottsligheten för naiv och verklighetsfrånvänd.
Liberalerna har rört sig snabbare i en nyktrare riktning. Det handlar i grunden om en insikt att även den som vill förändra samhället måste ha en realistisk bild av vad som är möjligt att göra och hur mänsklig interaktion fungerar. Riktig idealism förutsätter realism. De svenska socialdemokraterna förstod denna egentligen konservativa insikt tidigt. Att allt fler liberaler hittar tillbaka till den är välkommet.
