För att motivera invasionen av Ukraina, den största militäroperationen i Europa sedan 1945, återkommer Rysslands president Vladimir Putin ständigt till ”avnazifieringen” av Ukraina. Detta utgör, jämte påståendet att Ukraina sedan 2014 utfört ett folkmord i Donbass (vilket det helt saknas bevis för), de två uttryckliga skälen till de ryska krigshandlingarna.
Vad menar egentligen Putin?
Det är inte helt lätt att förstå vid första anblick. Ukraina styrs av ett EU-vänligt, mittenorienterat parti med korruptionsbekämpning som huvudmål. Landets president Volodomyr Zelensky är jude. Inte mycket med Ukraina framstår som typiskt nazistiskt.
Vad Putin i själva verket påminner om genom att tala om ”avnazifiering” av Ukraina är Rysslands självpåtagna uppgift att vara Europas främsta motståndare till fascism, verklig eller inbillad. Det var ledmotivet för röda armén när den lade halva Europa under sina fötter och sedan ingrip militärt så fort de folkliga - "fascistiska" - protesterna hotade systemet.
Vill man förstå Putins argumentation måste man återvända till den här perioden i Rysslands historia.
Mellan åren 1944 och 1949 avslutades den nazityska ockupationen av Östeuropa och ersattes av en sovjetisk. Röda armén hade segrat. Men i stället för befrielse infördes blott en ny form av förtryck - ett terrorvälde vars omfattning vi i Sverige har allt för dålig kunskap om. Från Estland i norr till Bulgarien i söder installerade Sovjetunionen sina lydregimer.
De demokratiska partier som varit frånvarande i exil under krigsåren återvände 1945, fast beslutna att återuppbygga sina länder. Men de möttes omdelbart av sovjetiska myndigheters repression. Partisaner som bekämpat nazisterna under kriget fann, till sin stora förvåning, att de nu själva stämplades som nazister. Sovjetunionen använde fascistbekämpningen som argument för att fullkomligt kolonisera halva Europa. Järnridån drogs ned över Europa i antifascismens namn.
De sovjetiska tribunalernas främsta vapen mot oberoendet och demokratin var att stämpla sina motståndare som fascister och nazikollaboratörer. Tusentals människor torterades och avrättades. Oberoende partier togs över av kommunister, civilsamhället utplånades, religiösa församlingar förbjöds. Nästintill allt motiverades med att kampen mot fascismen på intet sätt var avslutad. Kriget var bara början. Nu skulle dessutom roten till fascismen utplånas.
Så blev Berlinmuren en ”antifascistisk barriär”. Och under hela efterkrigstiden behandlades den demokratiska oppositionen i Östeuropa som fascister. I väst köpte många argumentationen med hull och hår, inte minst i Sverige. Sovjets hårda nypor ursäktades med att hotet från fascismen aldrig försvunnit, det låg kvar latent i de kapitalistiska systemet.
Ännu på 2000-talet fanns det vissa som ansåg att det var något suspekt över den ukrainska statsbildningen. När Ryssland 2014 invaderade Krim och Donbass skrev exempelvis dåvarande kulturchefen på Aftonbladet, Åsa Linderborg, om hur fascister nästlat sig in i regeringen och hur de med ”järnnävar” hade påbörjat "utrensningen” av folkvalda och politiker i västra Ukraina (AB 4/3 2014).
Övertygelsen att den nyvalda regeringen skulle kunna tämja fascisterna ansåg Linderborg vara ”blåögd”. Få har lyckligtvis följt i Linderborgs skor. Med undantag för Kajsa Ekis Ekman som i en ledartext varnar för att svenska vapen ”hamnat i händerna på nazister” (ETC 13/3) utan att gå in närmare på vad hon menar.
Men i Ryssland har fascistspåret aldrig lämnats vilande. Sedan den orange revolutionen 2004 i Ukraina har Putinregimen konstant hamrat på om faran från fascismen samt västs flathet inför densamma. I upptakten till kriget underströk Putin Ukrainas ständiga koppling till det högerextrema förflutna.
I en diger essä från 2021 beskriver han hur Ukraina är en västerländsk marionettstat styrd av högerextrema aktivister. Avnazifieringen utgör för Putin inte något stickspår, det utgör kärnan i det moraliska argumentet för kriget. Och det är ett argument med en klangbotten i den ryska offentligheten.
En av Putinregimens främsta propagandister, Vladimir Solovyov, nämner den ukrainske nationalisten Stepan Bandera så ofta han bara kan. I en radiosändning förklarar han hur ”Banderitpatraskens slogans åter hörs på Europas gator”, nu från de ukrainska flyktingarna. Putin påpekar att Bandera ”som samarbetade med nazisterna, rankas som en nationalhjälte” i Ukraina. Och hur kan man tillåta nazister att styra nästgårds?
Hittar Putin och Solovyov bara på? Hade Linderborg en poäng 2014? Och vad menar Ekis Ekman med att våra vapen hamnat i nazisters händer?
Ukraina har en historia av radikal nationalism som inte går att bortse ifrån. Stepan Banderas skapelse, Organisationen för ukrainska nationalister (OUN), utsatte både polacker och judar för oerhörda övergrepp under andra världskriget. Redan under 1920-talet var den ukrainska nationalismen en svuren fiende till den bolsjevikiska statsmakten och tog inte sällan till vapen mot både den och de delar av civilbefolkningen i Ukraina som inte passade in i dess framtida ukrainska idealstat.
Men Ukraina i dag är inte samma land som för hundra år sedan. Tiden har sprungit ifrån Putin och många andra med honom som i Ukraina bara ser historiska ekon från Bandera och OUN.
När det högerextrema partiet Svoboda var som störst fick partiet 10,4 procent av rösterna (2012). Men sedan dess har partiet i stort sett kollapsat. I senaste valet till Verkhovna Rada, det ukrainska parlamentet, fick fascisterna 2,1 procent av rösterna, vilket innebär en ledamot av parlamentets 450 platser. Det andra, än mer radikala partiet Praviy sektor, fick som mest ett mandat i valet 2014. I dag har partiet noll mandat i parlamentet.
Högerextremismens politiska inflytande i Ukraina är obetydlig. De politiska vägvalen står mellan mittenorienterade och i regel mycket personcentrerade partier.
Men, invänder vissa, Ukrainas försvarsmakt har enheter som strider med högerextrema symboler på sina uniformer. Den beryktade Azovbataljonen (det är den Ekis Ekman syftar på) strider ju nu i östra Ukraina mot ryska enheter. Det stämmer. Azovbataljonen är en militärenhet med en uttalat högerextrem profil. Den grundades som en milisenhet under Majdanrevolten 2014 då den dåvarande ryssvänlige presidenten Janukovitj avsattes. Sedan dess har enheten uppgått i den ukrainska försvarsmakten, dock utan att förlora sin särpräglade profil.
Men, bataljonen utgör 2500 personer av en försvarsmakt vars storlek i skrivande stund uppgår till minst en kvarts miljon människor.
Det finns högerextrema partier i Ukraina. Landet har fascistiska rörelser i sin historia. I den ukrainska försvarsmakten finns också högerextrema element. Men det är också ställt bortom tvivel att dessa delar av det ukrainska samhället inte på något sätt utgör en representativ bild av den moderna ukrainska staten som, med sina många brister, är en demokratisk statsmakt.
LÄS MER: Hundra år av historieförfalskning
LÄS MER: Röd svält, röd glömska
Likt Sovjetunionen använder sig Putin av hotet från fascismen som en ursäkt för att utöka sin egen territoriella makt. I en sekulär tid är anklagelsen om högerextremism det närmsta vi kommer ett utpekande av den totala ondskan. I mildare form förekommer ibland även detta missbruk av historien i väst.
Putinregimen inser att det behövs en dylik delorsak för att motivera sin ”speciella aktion”. Men det är få som köper förklaringen längre. Medan Sovjet 1945 möttes av passivitet från väst står omvärlden i dag nästintill helt förenad i sitt motstånd mot invasionen av Ukraina. Den sovjetiska lögnen har varit förvånansvärt livskraftig. Men den är på väg att dö ut.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
