Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ledaren. "Följ den sanna vägen, kamrater", uppmanade Lenin.

Adam Cwejman: Hundra år av historieförfalskning

Det är hundra år sedan Oktoberrevolutionen ägde rum i Ryssland. Än i dag är det många som idealiserar händelsen, som egentligen var en statskupp.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Passagerarna på ångskeppen Oberbürgmeister Haken och Preussen var en udda samling människor. Bland dem fanns den liberale filosofen Semyon Frank, metafysikern och neo-kantianen Fyodor Stepun och religionsfilosofen Nikolay Lossky. Sällan har så många sociologer, filosofer och författare klämts in på så liten yta.  

Skälet till att så många framstående ryssar hamnade på två ångskepp utan returbiljett året 1922 var inte att de skulle på någon trevlig konferens. Vladimir Lenin, bolsjevikernas ledare, hade personligen upprättat en lista med 160 namn på ”oönskade” intellektuella vetenskapsmän och akademiker som skulle deporteras från Ryssland.  

Det var en utrensning som står i bjärt kontrast till kulturradikalen Lenin som enligt Aftonbladets Åsa Linderborg öppnade ”för en ny kultur” och ”inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter” (AB 12/5 2012).

Linderborgs revisionism är inget isolerat fenomen. Inom den radikala vänstern har man i hundra år varit tvungen att revidera, retuschera och snygga till arvet efter Oktoberrevolutionen och Lenin. En nödvändig process som syftat till att förlägga den röda terrorns år noll till 1927 och Stalins maktövertagande, istället för Oktoberrevolutionen 1917 och Lenin.

Det finns därför än idag ett behov av att bättra på historieskrivningen och göra upp med dessa hundra år av idealisering av revolutionen och Lenins plan. Om inget annat behövs det för vänsterns skull, som ju var revolutionens första offer. 

I år är det är hundra år sedan bolsjevikerna i Ryssland, under ledning av Lenin, krossade den samlade oppositionen och tog makten. Det hela började i det fattiga Viborgdistriktet i Petrograd, dagens Sankt Petersburg, med att en samling hungriga kvinnor protesterade en kall februarivecka 1917. Detta var början på det som kom att kallas för Februarirevolutionen. I början av mars spreds demonstrationerna och försöken från tsaren att stoppa utvecklingen föll på ända när både delar av armén och duman, det ryska parlamentet, krävde att tsar Nikolaj skulle abdikera.  

En provisorisk regering installerades, bestående både av socialister och liberaler. I ledningen satt Georgy Lvov från det liberala Kadettpartiet. Lvovs tid blev emellertid kort och redan till sommaren ersattes han av den betydligt mer populära Alexander Kerensky från det Socialistrevolutionära partiet.  

Den provisoriska regeringen var just provisorisk. Dess främsta krav rörde införandet av fria val, ett demokratiskt samhällsskick samt grundläggande fri- och rättigheter som saknats i tsarrysland. Vissa av regeringens medlemmar ville även se att Ryssland fortsatte delta i första världskriget. Något de bittert fick ångra när folket återigen började protestera.  Planen var att fria val skulle hållas och en demokratisk era skulle påbörjas. Det var inget bolsjevikerna och Lenin kunde tillåta. Lenins avsikter var inte direkt okända. I sina Aprilteser från 1917 förklarade han tydligt att någon maktdelning inte var önskvärd. Socialister som samarbetade med liberaler och drev på för demokratiska reformer var inget annat än klassförrädare. Det var inte tomt prat. Vad man gjorde med klassförrädare blev snart uppenbart.

I valet den 25 november 1917, det första fria någonsin i landets historia och, skulle det visa sig, det sista på mycket länge, vann Socialistrevolutionärerna stort. Partiet kammade hem 40 procent av rösterna mot Lenins bolsjevikiska parti som endast fick 24 procent av röstandelen. Bolsjevikerna ignorerade givetvis valresultatet. Vill folket fel sak är det bara att ändra på folket, det revolutionära avantgardet skulle visa vägen.

En sann revolutionär skulle enligt Lenin vara kompromisslös och inte förhandla med borgarna, vilket de populära Socialistrevolutionärerna, som både ledde den provisoriska regeringen och vann valet, var villiga att göra. Med hot, lögner och våld grep bolsjevikerna makten och på Lenins order påbörjades under senhösten arresteringar och tidningar stängdes.

I december, knappt två månader efter Oktoberrevolutionen, infördes Chekan, den hemliga polisen med syfte att bekämpa kontrarevolutionär verksamhet. Eller med andra ord: bekämpa alla som opponerade sig mot Lenins statskupp och diktaturen som därefter installerades.  

Om det är något som kännetecknar Oktoberrevolutionen, eller statskuppen som det snarare var, är det hur oerhört snabbt den genomdrevs. Där och då borde det stått klart vad för sorts socialism som Lenins bolsjeviker erbjöd när de prompt valde att ignorera valresultatet och istället förbjöd det parti som vunnit valet. 

Många av världens samtida socialister insåg redan då att regimen byggde på ett diktatoriskt fundament. Andra, tyvärr ännu in i vår tid, fortsätter att upphöja Oktoberrevolutionens löfte om ett radikalt annorlunda samhällssystem.

Löftet om det radikalt annorlunda var däremot bara samma gamla vanliga förtryck och förnedring av oliktänkande, den här gången motiverat av klasskampen. Efter statskuppen fortsatte repressionen. I januari månad, två månader efter valet, upplöstes parlamentet. Man hann med ett möte. 

Alla övriga vänsterpartier skulle inlemmas i det bolsjevikiska partiet. I några få kvarvarande lokalval under våren 1918 förlorade återigen bolsjevikerna. Valresultatet ogiltigförklarades. Arbetarförsamlingar i Petrograd skapades och slogs våldsamt ned av bolsjevikerna. Mot slutet av 1918 var samtliga oppositionspartier förbjudna.

Under 1918 drog Chekan under Felix Dzierzynskis ledning igång hemliga arresteringar, summariska avrättningar och snabbt hopplockade folkdomstolar. Den blygsamma ambitionen från den provisoriska regeringen om att införa någon sorts rättsstat kastades snabbt i papperskorgen och istället började människor dömas på grund av klasstillhörighet.

Lenin var givetvis med på allt. I ett telegram från augusti 1918 skriver han till den politiska kommissarien i Penza att motståndet mot bolsjevikerna ska bemötas med ”massterror mot kulakerna [rika bönder], prästerna och vitgardisterna”. 

En av de prästerna var Pavel, min farmors far, som kort efter ”revolutionen” fängslades och därefter släpptes ut sporadiskt innan han mördades av bolsjevikerna.

Svenska Dagbladets kulturskribent, Viola Bao, beskriver i en text om revolutionsåret 1917 ett ”sekel av propaganda” då många har framställt ”revolutionen 1917 som en statskupp genomförd av en liten och makttörstig elit, snarare än den breda, folkliga resning den var” (SvD 6/11).

Antingen är Bao, likt många andra som idealiserat Oktoberrevolutionen och ägnat sig åt förskönande historierevisionism, medvetet okunnig, eller så har hon en mycket kreativ definition av ordet statskupp. Det som skedde i oktober för hundra år sedan var kväsandet av den potential som fanns att införa demokrati av något slag i Ryssland.

Och om det är några, mer än andra, som bör sörja och inte idealisera Oktoberrevolutionen så är det världens demokratiska vänster. Statskuppens första offer var nämligen socialister, anarkister och socialdemokrater, varav vissa, som Socialistrevolutionära partiet inte bara hade folkligt mandat att genomföra sitt program, utan även en skaplig möjlighet att göra det med bred politisk uppslutning från den politiska mitten och liberalerna.  

Bao ställer frågan om vi idag, med ”nationalism och fascism, global ekonomisk stagnation, flyktingkris” har något att lära av revolutionsåret 1917. Den första och enda lärdomen som man bör dra är att man ska lära av misstag: Ett politiskt program, oavsett hur nödvändigt och viktigt det anses, kan inte införas med våld och tvång.

Men än idag betraktar sorgligt nog vissa Oktoberrevolutionen som något sorts ouppfyllt löfte om ett socialistiskt paradis som förstördes av att Lenin 1924 avled och att Stalin några år senare tog makten. Men redan hösten 1917 var det ytterst tydligt vad som komma skulle. 

Och när skeppet med filosoferna avgick några år senare, med Rysslands samlade ickesocialistiska intellektuella elit, borde även tvivlarna ha förstått att inget värdigt eller demokratiskt kunde komma ur Oktoberrevolutionen.