Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Journalister fotograferar massgrav i Butja, utanför Kiev söndagen den tredje april.(AP Photo/Rodrigo Abd) Bild: Rodrigo Abd
Journalister fotograferar massgrav i Butja, utanför Kiev söndagen den tredje april.(AP Photo/Rodrigo Abd) Bild: Rodrigo Abd

Adam Cwejman: Stalinismen går igen

Avståndet till det förflutnas människoförakt och totalitära tänkande är inte långt i Ryssland. Det förklarar krigsbrotten som uppdagats utanför Kiev.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Krigsbrotten i Butja är ett eko från historien. Lika bekant som obehagligt. Bakbundna familjer kastade på hög i en säng, civila halvt nedgrävda i sandiga massgravar, kroppar kvarglömda på gatorna i en tidigare idyllisk villaförort till Kiev.

Bilderna hade lika gärna kunnat vara tagna under något av de blodiga åren under 1900-talets första hälft i Ukraina. Men de är tagna nu. Och det gäller att förstå att det som har hänt inte är en slump i ett kaotiskt krig.

Det som drabbat Ukraina den senaste månaden kan inte enbart tillskrivas Vladimir Putins makthunger eller hänsynslöshet. Den ryska avhumaniseringen av det ukrainska folket har en lång historia. Avrättningarna och tortyren av civila äger rum eftersom beteendet är ideologiskt underbyggt och historiskt motiverat i Ryssland.

Journalister vid en massgrav i Bucha, utanför Kiev. (AP Photo/Rodrigo Abd) Bild: Rodrigo Abd
Journalister vid en massgrav i Bucha, utanför Kiev. (AP Photo/Rodrigo Abd) Bild: Rodrigo Abd

I en färsk opinionstext skriven av den ryske, regimvänlige filmaren och politiske rådgivaren Timofej Sergejtsev framgår klart den ideologi som ligger bakom både krigsbrotten och den "avnazifieringsprocess" som Putin säger sig ha som målsättning för Ukraina.

Texten är publicerad av I RIA Novosti, en rysk nyhetsbyrå som sedan 2013 är helt Kremlstyrd. Det som står i Sergejtsevs text är inget frifräsande på behörigt avstånd från makthavarna. Det är snarare en mer extrem version av de tankar som Putin uttryckte häromåret i en längre essä om Rysslands historiska relation till Ukraina.

Sergejtsev skriver hur avnazifiering är nödvändigt eftersom ”sannolikt en majoritet av befolkningen” är direkt påverkad av den ukrainska ”nazistregimen”. Det går inte heller, menar Sergejtsev, att urskilja vad som är nazistiska från icke-nazistiska element i den ukrainska försvarsmakten, de är alla likvärdiga hot mot det ryska folket.

Texten uttrycker den i rysk historia ofta återkommande uppfattningen att Ukraina, vars själva namn betyder "gränslandet", är något som ska tyglas och behärskas. De perioder Ryssland lämnat Ukraina ifred, som under 1990-talet, har det inte varit motiverat av någon idealism eller respekt för grannlandets oberoende, man har helt enkelt inte varit kapabel att vidmakthålla sin överhöghet.

Sergejtsev driver tesen att det inte längre är (den påstått nazistiska) ukrainska regeringen som är det enda problemet – det ukrainska folket utgör i sig ett hot. Och ska man kunna avnazifiera ett sådant land kan det inte längre vara oberoende. Vad rysk statsmedia genom Sergejtsev här uttrycker ska inte missförstås: Landet Ukraina ska inte längre tillåtas existera och dess befolkning måste omskolas från grunden. Inte ens namnet, Ukraina, kan behållas.

Putin talar på Luzhinkistadion, en dag innan invasionen av Ukraina. (AP Photo/Alexander Zemlianichenko) Bild: Alexander Zemlianichenko
Putin talar på Luzhinkistadion, en dag innan invasionen av Ukraina. (AP Photo/Alexander Zemlianichenko) Bild: Alexander Zemlianichenko

Det som måste hända, menar Sergejtsev, är en ”av-ukrainisering” eftersom denna nation, menar han, är så tätt förbunden med nazismen i landet. Ryssland kan inte tillåta Ukraina att existera eftersom den ukrainska nationalstaten ofrånkomligen leder till nazism, som Sergejtsev, uttrycker det.

Hur backar Ryssland från en sådan fiendebild? Går det att acceptera något annat än total kapitulation från ett land vars själva existens förklaras vara ett gigantiskt misstag?

Vill man förstå hur soldater ”på marken” kan behandla medmänniskor som mindre värda än djur ska man lyssna till hur deras ledare beskriver fienden. Och läser man Sergejtsev förstår man hur ryska officerare kunde ge order om att Olga Sukhenko, borgmästare i orten Motyzhyn utanför Kiev (ett stenkast från Butja), kunde skjutas i en skogsglänta tillsammans med sin make och son.

I stället för ett tydligt brott med det förflutna ser vi 2022 en direkt upprepning och ytterst traditionsbunden utveckling. Redan den ryske 1800-talsnationalisten Vissarion Belinskij beskrev ukrainarna, eller ”lillryssar” som han kallade dem, för en ”stam, aldrig ett folk, än mindre en stat”. Ukraina med dess folk, poesi och språk betraktades alltid som något lite tramsigt och påhittat. De skulle inte tro att de på riktigt någonsin kunde vara något mer än en provins inom ett storryskt imperium.

Detta sätt att betrakta Ukraina förändras egentligen inte nämnvärt mellan 1800-talet och det moderna Ryssland. Vare sig vi talar om den siste tsaren, Nikolaj II, eller hans kommunistiska efterföljare Vladimir Lenin: bilden av Ukraina som den bångstyrige släktingen har aldrig försvunnit.

Detta bli uppenbart efter ryska revolutionen. Lenins idéer om antiimperialism utsträckte sig aldrig till de sovjetiska nationernas självbestämmande. Men Lenin var egentligen för upptagen med att hålla ihop Sovjetunionen för att helt utplåna det ukrainska motståndet. Efter Lenin gjorde Stalin ett försök att handskas med det ukrainska problemet. Det slutade med tre miljoner döda i den avsiktliga massvält som ägde rum 1932-1933.

Svältande ukrainare på Kharkivs gator under Holodomor 1932. Bild: Alexander Wienerberger
Svältande ukrainare på Kharkivs gator under Holodomor 1932. Bild: Alexander Wienerberger

Holodomor, som svälten kom att kallas i Ukraina, drabbade hela befolkningen urskiljningslöst. Från sovjetiskt håll handlade det om makt och paranoia, inget skulle tillåtas existera bortom partiets kontroll. Kommunistpartiet försöka utplåna spåren av en oberoende och jordägande samhällsklass i Ukraina, kallad ”kulaker”. Följaktligen åkte partifunktionärer runt på den ukrainska landsbygden och konfiskerade böndernas mat. Människor tvingades ut på fälten för att leta efter frön och smådjur.

LÄS MER: Kreml har aldrig övergivit imperietanken

LÄS MER: Vi måste förstå Putins motiv

Det som tidigare handlat om klasskrig eller irritation över ukrainsk separatism förvandlades efter andra världskriget till en del av det sovjetiska kriget mot fascismen. När Ukraina befriades från den nazistiska ockupationsmakten 1944-1945 behandlades lokalbefolkningen som misstänkt, alldeles oavsett om de varit partisaner som bekämpat fascismen med fara för sitt liv eller tvärtom samarbetat med de tyska ockupanterna.

För Sovjetunionen var själva kontakten med det främmande tillräckligt för att sätta naziststämpeln. Vad som följde under de nästkommande åren var etnisk rensning på en oöverträffad nivå. Mellan 1944 och mitten av 1950-talet tvångsförflyttades närmare 20 miljoner människor i hela Östeuropa, däribland många ukrainare. Landsbygdsbefolkningar som potentiellt skulle kunna utgöra problematiska motståndare senare, exempelvis ukrainska bönder, flyttades hela vägen till tidigare tyska områden.

LÄS MER: Röd svält, röd glömska

LÄS MER: Hundra år av historieförfalskning

Sovjetunionen var en av de segrande makterna och kunde därför obehindrat förtrycka halva Europa med de västallierades goda minne. Sovjetunionen hade ändå varit utsatt för ett angreppskrig, de var offret, inte förövaren och skulle därför kompenseras och tillerkännas ett mått av status i Europa.

Men, det visade sig vara ett misstag från västmakternas sida. För det som följde var ett terrorvälde som varade fram tills 1991. Man sade sig under hela efterkrigstiden kämpa mot ondskan och fascismen och det gör man, om man lyssnar på Putin och Sergejtsev, även i Ukraina 2022. I kampen mot den ultimata ondskan blev man själv det som man sade sig vilja bekämpa.

Ukraina har varit skådeplatsen för några av mänsklighetens mörkaste kapitel, från nazisternas massmord på judar till kommunisternas svältkampanj och etniska rensning. Men medan Tyskland, genom den fullständiga kapitulationen 1945 tvingades att göra upp med sina långtgående övergrepp slapp Ryssland undan. Avståndet till det förflutnas människoförakt och totalitära tänkandet är därför inte långt. Det är det världen bevittnar när den ryska armén nu har lämnat Kievs förstäder.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.