Arkitekturen i Sverige har mer och mer blivit en fråga för en bredare allmänhet. Debatter i pressen och på sociala medier är livlig. Politiker som tar en mer aktiv roll i arkitekturfrågar har också blivit vanligare, inte minst i Göteborg. Folk bryr sig om miljön de lever i. Det borde vara något som välkomnas; aktiva medborgare är bra för demokratin och politiker som kanaliserar åsikterna är politiker som sköter sitt uppdrag som folkets representanter.
Tyvärr har detta intresse för arkitektur från en del arkitekter inte bemötts med öppna armar och uppskattning. Medborgarnas preferenser betraktas nedlåtande och politikers petande i detaljplanerna har emellanåt ansetts vara farligt.
Minns hur Göteborgs stadsarkitekt, Björn Siesjö, reagerade när S och SD var kritiska till Akademiska hus förslag för nybyggnationen invid Näckrosdammen: ”Det här är någon slags fullständig ytlig, fullständigt ogenomtänkt populism som faktiskt flirtar med totalitära tankar. Jag tycker att det är allvarligt” förklarade en upprörd Siesjö. Att politiker skulle ha åsikter om estetisk utformning liknade han vid att politiker styrde litteraturens innehåll: ”Det här är någon slags totalitär ryggmärgsreflex”.
De flesta arkitekter är klädsamma nog att inte kalla folkvalda politikers inblandning i stadens utformning för totalitär. En del som är emot att vanliga svenskar eller deras folkvalda har synpunkter på arkitekturen nöjer sig med att helt enkelt avvisa sådana preferenser som oviktiga eller löjligt okunniga. ”Vi arkitekter ska inte rita pastischer av en gammal tid” skrev arkitekten Peter Erséus i en debattartikel på GP häromdagen.
När forskare på SOM-institutet ställde frågan till göteborgare om de ansåg att det vore bra om det byggdes mer i klassisk stil så ansåg en majoritet, 64 procent att det var ett mycket bra eller bra förslag. Det är bara ”billigare kollektivtrafik och mer kameraövervakning som är populärare bland göteborgarna” konstaterade forskarna som presenterade resultaten.2
Själva frågeställningen samt svaret sablades ned av arkitekten Gert Wingårdh och arkitekturhistorikern Rasmus Wærn. Klassisk arkitektur, ”Vad är det?”, undrade de och hävdade att SOM-institutet ”lika gärna kunnat fråga göteborgarna om de skulle vilja ha vackrare hus.” Själva ordet ”klassisk arkitektur” var missvisande ansåg Wingårdh och Wærn , det är varken ”en stil eller en kvalitet”.
Det finns en paradox i att de tusentals timmar fackpersoner lagt ned på ett ämne, som Wingårdh och Wærn gjort, på ett sätt gör dem mindre lämpade att ha ett helhetsperspektiv för arkitekturen eller stadens utformning, än helt vanliga göteborgare.
De som svarat på SOM-institutets mätning har sannolikt inte lagt ned så mycket tid på den exakta definitionen av vad ”klassisk” arkitektur är eller inte. Det är inte så precist, handlar inte om exakt antal utsmyckningar eller sadeltakets vinkel, det är en helhet, man förstår det när man ser det!
Estetik, skönhet, utformning och skala är något människor har tankar och synpunkter kring utan att uttrycka sig dagligen om det. Man tycker något är vackert och trivsamt utan ta hjälp av fackkunskap för att förstå varför. Den här känslan för det vackra har faktiskt, om man skrapar på ytan, koppling till materialval.
När SOM-institutet upprepade mätningen så fick de liknande resultat, folk vill ha mer klassisk arkitektur. Men de kunde också se att det finns en rätt tydlig uppfattning om vad som utmärker sådana byggnader. Sten, tegel, puts/stuck/stuckatur och trä associeras av en överväldigande majoritet med ”klassisk arkitektur” medan glas, betong, stål och komposit associeras med "modern arkitektur".
Att med rätta hävda att det just nu används betydligt mer tegel och trä vid nybyggnationer förtar inte uppfattningen att klassisk arkitektur i större grad definieras av vissa materialval och stiluttryck. Även om SOM-institutets respondenter sannolikt inte kan rabbla den klassiska arkitekturens stilformat så kan de, genom att titta och känna efter, förklara skillnaden mellan Glasiären i Kvillebäcken och Gathenhielmska huset på Stigbergstorget.
Tyvärr finns det en rädsla bland arkitekter för att förlora kontrollen, för vad som skulle hända om man lyssnade på svenskarna eller deras folkvalda?
En uppfattning bland en del arkitekter är att arkitekturen slutar utvecklas om man blickar tillbaka. Denna tanke grundar sig på föreställningen att klassisk arkitektur på 2020-talet enbart handlar om att kopiera det förflutna, vilket inte är fallet. Det går inte att bygga exakt som man gjorde på exempelvis 1910-talet. Men det går att låna från den tidens arkitektur utan att byggnadskonstens för den sakens skull slutar utvecklas. Även dåtidens arkitektur byggde ofta på lån från traditionen.
En annan invändning, som ovan nämnde Erséus gjort tidigare, är att det inte vore bra om det ”bara” byggdes klassisk arkitektur. Det har han verkligen rätt i! Men det är väldigt få som vill att det ska vara på det viset. Risken att det skulle bli så kan jag lugna Erséus är lika med noll. De flesta som föredrar att det byggs mer i klassisk stil vill snarare att exempelvis Göteborg präglas av en större mångfald i stiluttrycken, inte att samma årtal i vår historia kopieras i evinnerlig tid.
Ett bra exempel på hur man kan bygga med klassisk arkitektur som förlaga är detaljplanen för kvarteret i korsningen Södra Vägen och Berzeligatan, den så kallade ”Cirkustomten”. Den föreslagna byggnaden är uppenbarligen ny, det handlar inte om någon kopia. Men avseende utformning och materialval passar den väl in i omgivningens byggnader från tidigt 1900-tal. Den utgör ett nytt men respektfullt tillskott i stadens utveckling.
Arkitekterna upplever kanske att folket och dess representanter inte har något att göra i deras domäner. Det är ju ingen som har synpunkter på hur kirurger utför sitt yrke, än mindre grundar sina kommentarer på opinionsmätningar, varför ska motsvarande ske när det kommer till arkitekturen?
Men det finns uppenbarligen en stark preferens för klassisk arkitektur i Sverige. På detta kan man svara att det spelar ingen roll och att det är inte en fråga för politiken, som är Siesjös position. Eller så kan man helt enkelt avvisa både frågan och svaret som irrelevanta, städers utformning kan inte reduceras till en så simpel uppdelning mellan ”modern” och ”klassisk”, vilket är exempelvis Wingårdhs eller Erséus uppfattning.
Politiker är folkvalda och ska ha synpunkter på stadsplaneringen och till denna hör även hur staden ska bli vacker. Form och funktion kan inte lösgöras från varandra. Arkitektur har en särställning inom konsten i bemärkelsen att det inte går att välja bort den. Rör man sig utomhus kommer man att behöva se byggnaderna, därför är det också rimligt att politiken har ett finger med i spelet.
Vad gäller Wingårdhs, Wærns och Erséus linje så är den ett uttryck för sofism, intelligent men i slutänden full av skenargument. De försöker, genom att komplicera frågan grumla huvudpoängen: Det finns en stark preferens hos allmänheten för klassisk arkitektur. Exakt vad det betyder kommer inte gå att nagla ned exakt, men det gör inte preferensen mindre intressant för det.
SOM-mätningarnas nu upprepade resultat visar att göteborgare har en känsla för vad de gillar, det är inte direktiv för exakt hur fönster ska se ut i varje enskilt hus. Arkitekterna får helt enkelt vänja sig vid att deras arbete är så viktigt att det är en angelägenhet för en bredare allmänhet. Det är något de borde välkomna, inte avvisa.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
