November, 2003. Statsminister Göran Persson är orolig över vilka effekter den kommande EU-utvidgningen får för Sveriges välfärd. “Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism”, säger han och yrkar på inträdesregler. Riksdagen dömer ut förslaget. Och Persson fick fel – den gången.
Få EU-medborgare från de länder som då införlivades i unionen och som något decennium tidigare hade befriats från kommunismen, flyttade till väst enbart i syfte att ta del av välfärden. Därmed inte sagt att arbetskraftsinvandringen varit smärtfri. I backspegeln kan man konstatera att 2004 års EU-utvidgning ledde till att nästan en miljon polacker flyttade till Storbritannien, många för att arbeta i låglönebranscher, och fenomenet var ett av skälen bakom Brexit. För svensk del har den typen av inomeuropeisk migration dock inte skapat tillnärmelsevis lika starka spänningar.
Men Persson fick rätt – till sist. I alla fall till viss del, om internationell migration. I förhållande till befolkningsmängd har Sverige lagt mer resurser på att ta emot människor från avlägsna delar av världen än något annat jämförbart land. Att människor vill bort från krigets Syrien, kaosets Somalia eller kalabalikens Afghanistan är inte särskilt konstigt. Vad som är mindre logiskt är att så många kommer just hit – till ett land som är långt bort både geografiskt och kulturellt.
LÄS MER: Brunsmetning lär bli S valtaktik
Förstås finns goda möjligheter för den med rätt förutsättningar att med hårt arbete bygga sig ett nytt liv här. Men tyvärr är det alldeles för många som inte integreras och kommer in på arbetsmarknaden. De får dock stanna permanent ändå, och erhåller samma förmåner som alla andra.
Göran Persson förstod att den sortens av invandring är ohållbar – och vågade varna. Samma inställning måste S nya partiledare ha. Faktum är att ett perssonskt perspektiv på kostnadskrävande migration är den enskilt viktigaste egenskapen partiet borde ta hänsyn till. Dels för socialdemokratin, annars kommer många LO-medlemmar och andra viktiga väljargrupper fortsätta föredra SD. Men framförallt för Sverige. Invandringen är en ödesfråga; både att hantera de integrationsproblem som redan finns och att förhindra framtida. Det håller inte att S svajar och saknar en realistisk linje.
Nej, Göran Persson gjorde långt ifrån allt rätt. Tvärtom, kommunaliseringen av skolan var fullständigt förödande. Liksom förtidspensioneringarna. Och minns särskilt anklagelserna om att fiska i grumliga vatten när Folkpartiet ville införa språktest för medborgarskap. Hade Persson och Leijonborg inte grävt ner sig i sina respektive skyttegravar hade både migrationen och integrationen under 00-talet kunnat bli betydligt mer ordnad.
Det vore förstås en smärre sensation om Göran Persson återigen blev partiordförande, och inte enbart en välkommen sådan. Magdalena Andersson är den mest meriterade kandidaten, men tyvärr har diskussionen handlat alldeles för mycket om att hon är kvinna och alldeles för lite om hennes kompetens.
Den som vill göra ett bra jobb på posten gör oavsett kön klokt i att anamma några av Göran Perssons drag. Utan att förstöra skolan eller förtidspensionera tusentals.
LÄS MER: Invandringspolitiken blev Fredrik Reinfeldts stora misstag
