Jag intervjuades i TV-programmet Politikbyrån för ett tag sen. Bara en kortis, inspelad i förväg via mobil så jag slapp ta ledigt för att resa till Stockholm. Temat var Socialdemokraterna och vad partiet vill, hur strategin ser ut inför valet och främst: vad skiljer egentligen S från Tidö-partierna. Jag ville passa på att slå ett slag för arbetslivets villkor som dessvärre fortsatt är helt frånvarande i det politiska samtalet. Därav min medverkan.
Det kunde jag ha hoppat över. Min unga arbetskamrat som såg programmet tyckte visserligen att inslaget med mig var ok. Men eftersom hon i akt och mening ville förstå något på temat Socialdemokraterna var hon mest konfunderad nästa dag på jobbet. ”Det gick ju mest ut på att håna olika personer” som hon uttryckte det. Hon tyckte inte att hon lärt sig något alls om det som programmet utlovade om Socialdemokratin. Eftersom det inte gjorde det.
Inget fel på de medverkande i studion. Jan Emanuel, Annika Strandhäll och Tomas Ramberg spelade sina roller såsom SVT regisserat. Nämligen en högersosse och en vänstersosse som skulle hugga på varandra kommenterade av den alltid korrekte journalisten Ramberg. Sen en del inspelade intervjuer med olika människor som mest var till för att ironisera över sakernas tillstånd. Ärligt talat inte mitt stoltaste ögonblick trots min vänliga arbetskamrats betyg.
Det var som om SVT ville visa att all politik egentligen är på låtsas och att det därför är meningslöst att vara seriös. Politiken framställd som ett fult spel och mest hånfull vinner typ. Lite som Svenska nyheter minus Messiah Hallbergs skarpa finess. Herregud så trött jag är på den sortens flams. Det går att prata politik på ett mer bildande vis. Faktum är att Kvartals intervjuer med Jimmie Åkesson och Elisabeth Thand Ringqvist visat prov på att detta låter sig göras.
Under en och en halv timmas samtal var premissen att journalisterna skulle komma helt utan manus och förberedda frågor, läs skjutjärnsjournalistik, i kombination med att partiledarna skulle lämna de förutsägbara politiska talepunkterna hemma. Det gick alldeles utmärkt. Inte så att vare sig Åkesson eller Thand Ringqvist slapp jobbiga frågor. Men det skedde helt utan ironi, hånfullhet eller allmänt flams.
Dessa samtal är något de mest bildande jag hört på länge.
Jag vill att public service ska hålla hög klass. Att granska makten är en omistlig del i en demokrati. Då är det oanständigt att visa upp politiken som en sorts cirkus. Det kan verka kul att raljera med personer som uttryckt sig slarvigt. Men det är inte seriöst med hånfulla kommentarer om man på djupet vill försöka reda ut hur det står till i Sverige för medborgarnas räkning. Det bygger snarare förakt för den representativa demokratin.
Ironi är en konstart som gör sig bättre inom stand-up än inom den politiska journalistiken. Varför inte pröva konceptet Kvartal lanserade. Min kloka arbetskamrat och fler med henne förtjänar att få information om vad politiken går ut på innan valet. Det fick de inte i Politikbyrån.
