Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kajsa Dovstad: Brunsmetning lär bli S valtaktik

Olof Palme började med oskicket att demonisera sina motståndare. Nu tar Morgan Johansson med flera vid.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

“Invandring har blivit en belastning för Sverige”. Ulf Kristerssons (M) uttalande i P1 Morgon 7/7 blev snabbt viralt.

Främst i drevet gick, som så många gånger förr, Morgan Johansson (S). “Ulf Kristersson radikaliserades ytterligare. I likhet med extremhögern lägger han nu skulden för så gott som alla samhällsproblem på invandrarna”, twittrade han.

Det behöver knappast påpekas att Moderaternas partiledare har en mer nyanserad syn på invandring än vad Johansson insinuerar. Eller att justitieministern själv inte tvekar att påtala invandringens negativa sidor, åtminstone när det får honom att framstå i god dager.

LÄS MER: Demokratin klarar sig utan en S-regering

Tonläget ger en föraning om Socialdemokraternas kommunikationsstrategi i nästa valrörelse: Taktik brunsmeta.

Ingen människa vill vara ond. Socialdemokrater utnyttjar denna djupt mänskliga drift och framställer sitt egen rörelse som enda alternativet för sympatiska och godhjärtade personer. Det ska kännas att inte rösta på S eller dess samarbetspartier.

Strategin är långt ifrån ny. Jag minns valrörelsen 2010, när jag som förstagångsväljare företrädde Liberala ungdomsförbundet. Då handlade det om sjukskrivningar och stupstockar. Debatten hade en besk bismak. Att vara borgerlig var att vara en lite sämre människa.

Demoniseringsmetoden går i själva verket längre tillbaks än så. Olof Palme är den svenske statsminister som drev elakheten mot sina motståndare längst. 1981 gick han upp på metallarbetarkongressen och talade om “hatets och illviljans kolportörer”. Uttrycket är så hårt att det skulle kunna användas för att kritisera diktatorer i hårdföra kommunistiska regimer, eller – mer troligt i Palmes fall – amerikanska generaler som bombar med napalm. Men icke. Orden var ämnade för Svenska Arbetsgivareföreningen.

Det är förstås fullt naturligt att tycka att ens egna åsikter är bäst. Politik handlar om målkonflikter, och kokar till syvende och sist ner till värderingar. Låta de som arbetar få behålla mer pengar eller högre bidrag till de som inte jobbar? Höger-vänster-konflikten dominerade länge det politiska samtalet. Men att värdera äganderätten lite högre, vilket borgerliga politiker tenderar att göra, är knappast definitionen av ondska.

Nu står idealism mot pragmatism. Det är inte direkt ett drömscenario för M att samarbeta med SD. På goda grunder går det att ifrågasätta varför nuvarande partiledning för SD valde att gå med i en högerextrem organisation. Men nu är SD Sveriges tredje största parti, förmodligen därför att de ett tag var de enda som kritiserade invandringen. Få ville ta risken att framstå som just onda.

LÄS MER: Den enda ideologi S har kvar är makthungern

Ulf Kristersson ska ha kredd för att han nu vägrar dansa med. “Det är ni som ska be om ursäkt” bemötte han kritiken på Facebook. Nog har politiker till höger om mitten också gjort retoriska övertramp. Men aldrig har borgerliga ministrar systematiskt dehumaniserat den motståndare som, liksom de själva, engagerat sig i en demokratisk rörelse för att göra samhället bättre.

Kristersson lär dock tyvärr få vänja sig. Palmes röda ränder går aldrig ur. Tvärtom blir de starkare när S maktbas sviktar.