Vad avgör om politiker måste ta hänsyn till folkviljan i en viss fråga? Det är inte alldeles enkelt att reda ut. Sex gånger sedan demokratins införande har svenskarna sagt sitt i nationella folkomröstningar. I tre fall – alltså hälften – har politikerna sedermera gått emot resultatet (Låt vara att de olika linjerna gjorde utfallet i pensionsfrågan 1957 aningen svårtytt och att det tog 30 år innan riksdagen slutligen bröt 1980 års beslut att inga nya kärnreaktorer får byggas). Kanske något förvånande har man undkommit större svekdebatter – och hur som helst sörjer ingen vänstertrafiken.
Vissa frågor av grundläggande betydelse har människor bara haft indirekt makt över utan att det behöver vara fel; som tvåkammarriksdagens avskaffande eller när kungen blev av med sina sista maktbefogenheter i och med 1974 års regeringsform. I några fall har politiken gått före och folks uppfattningar har ändrats efteråt. HBT-frågor brukar tas som exempel. Numera är väl få emot samkönade äktenskap, men när homosexuella fick möjlighet att ingå registrerat partnerskap i mitten av 90-talet var attityderna annorlunda.
Svenska politiker har varit bra på att känna in vad folket vill och kan acceptera. Enskilda valvinnare – som Göran Perssons maxtaxa – har funnits, men varit symboliska för inriktningen på mandatperioden. En röst på sänkt dagisavgift är också en röst på mer välfärd i allmänhet. Väljarna har inte köpt grisen i säcken. De gånger regeringen och statsministern har gått emot, eller före, folkviljan har det gjorts med fingertoppskänsla.
Fram till Fredrik Reinfeldt. Han valdes för att ge svenskarna mer pengar i plånboken. Det löftet höll han. Men han blev aldrig vald på ökad invandring. Såhär i efterhand är det den mest märkbara förändringen under hans regeringsperiod. Sverige är nu ett land där hundratusentals föräldrar går långtidsarbetslösa, där deras barn växer upp utan att lära sig ordentlig svenska och där gängkriminella sätter skräck i både dem och omgivande samhälle.
Folket ville bara ha lite lägre skatt. Även om friare invandring är en annan sida av samma ideologiska mynt för en del renläriga liberaler är det knappast så för gemene man. Svenskarna gillar välfärd, bara inte fullt så omfattande som under Göran Persson. Att Alliansens regeringsinnehav skulle innebära hundratusentals fler bidragstagare, låg så att säga inte i farans riktning för de väljare som tog en moderat valsedel 2006.
Fler svenskar vill se en minskad snarare än ökad flyktinginvandring, och så har det varit sedan SOM-institutet började mäta på 90-talet. Trodde Reinfeldt att integrationen skulle lösas med lite reformer? Eller att folkets attityder skulle följa efter politiken?
Sverige har gått från att vara homogent till ett land där var femte svensk är född utomlands. En så pass genomgripande förändring av ett samhälle kräver någon form av folkligt stöd, direkt eller indirekt. Inte undra på om människor blir besvikna. Även de som tycker annorlunda i sakfrågan borde ta lärdom. Det är inte alltid fel att politiker går emot folkviljan – men lyhördhet är A och O.
