Kulturskribenten Eric Schüldt vill kalla sig för konservativ, men det tar emot. Känslan kommer emot honom när han vandrar genom Lärkstaden, ett område i Stockholm med vacker sekelskiftsarkitektur, och tänker att Arkitekturupproret har en poäng (Expressen 15/5).
Upproret är en nätbaserad protest mot att det byggs så mycket fult nu för tiden. I stället för grå betonglådor vill man se vackra hus som de byggdes ”förr” – för ungefär 100 år sedan, då allt inte var så sterilt och då former och färger fick prägla stadsplaneringens estetiska riktning.
Arkitektupprorets kritiker menar att de är bakåtsträvande nostalgiker. Men är det så fel, undrar Schüldt, att lära av historien? Måste allt som är nytt alltid omfamnas?
Att man ens måste våndas över att man kanske sällar sig till fållan av konservativa – ett skällsord i Sverige – om man inte omfamnar allt som är nytt säger nog mer om Sverige än om Eric Schüldt. I Sverige har vi självbilden av att vi är världens modernaste land. Här är utgångspunkten att det som är nytt nästan per definition är bra. Att avfärda någon som bakåtsträvare fungerar alltid som ett argument, oavsett om det handlar om arkitektur, pedagogik, avregleringar i välfärdssektorn eller försvarspolitik.
Vi svenskar är så moderna att själva närvaron av ett kulturarv ibland betraktas som ett hån mot nationen och dess framåtrörelse. För det är inte bara människor i dag som läxas upp för att inte vara tillräckligt framtidsorienterade. Även historiska personer får ibland kritik för att inte ha varit moderna nog. Därav de på senare tid uppmärksammade "PK-skyltarna" framför målningar på Nationalmuseum, som talar om för besökaren att 1800-talskonstnärerna präglades av en nationalistisk världsbild och inte målade ”sanningen”.
Instinkten att avfärda allt gammalt som mossigt leder till att man blir oförstående inför historiska skeenden. Då dömer man historien efter samtidens mått – ett säkert tecken på självupptagenhet och brist på fantasi.
Men man riskerar också att bli lättlurad, naiv och oförmögen att tillämpa maktkritik när det behövs.
LÄS MER: Ta inte ifrån oss vår gemensamma historia
Ett exempel är skolans värld. En av orsakerna till att myndigheterna tagit fram alla dessa digitaliseringsstrategier, som ledarsidan uppmärksammade senast i fredags, är att den så kallade ”edtech”-branschen varit oerhört framgångsrik i att sälja in sina produkter. Den har varit drivande i att sprida idén om att undervisningen i skolan och förskolan måste digitaliseras om Sverige ska ”ligga i framkant”. Som av en händelse är ambitiösa digitaliseringsstrategier i skolan avgörande för bolagens börsvärde.
Det är precis samma mekanism som låg bakom rivningarna av vackra stadscentra i Sverige på 1950- och 1960-talen. Den som var kritisk mot att hela kvarter jämnades med marken för att ersättas med gigantiska Domuslådor och parkeringshus avfärdades som bakåtsträvare. Och bakåtsträvare, det kan man inte vara i världens modernaste land.
Att det låg starka ekonomiska intressen bakom expansionen av varuhusen, och att det fanns en helt öppen korruption inblandad då lokala socialdemokratiska kommunalråd samarbetade med vännerna i Kooperativa förbundet för att bereda plats åt Domus expansion, spelade ingen roll. Men hur kul blev det, 60 år senare?
Allt som är nytt är och blir inte nödvändigtvis bra. Det gäller såklart omvänt – allt var inte bättre förr. Men de nitiska framtidsvurmarna tycks ha glömt bort att även idéer och företeelser som varit dåliga, eller rentav katastrofala, för mänskligheten också har varit nya en gång i tiden. Ofta har de ansetts progressiva och nydanande. Dit hör proletariatets diktatur, rashygien, salafism och Maos ”stora språnget”, men också en skola fri från fysiska böcker, snabbmat, freon och lågt skurna jeans.
Om man måste anamma allt som är nytt för att inte vara en konservativ bakåtsträvare blir det svårt att tillämpa en sund, liberal maktkritik. Då blir man ett trendoffer i stället för en självständigt tänkande människa.
