Ville Joan Didion verkligen att vi skulle läsa det här?

Jag såg nyligen ett Youtube-klipp med en kantigt animerad gubbe som kikade upp ur en toalettstol. ”Skibidi dop dop dop yes”, sjöng han. Hjärncellerna dog som flugor.

Några timmar senare landade en bok i mitt brevinkast. Joan Didions postumt utgivna ”Anteckningar till John”. Jag torkar lite hjärndött dregel från mungipan, plockar upp boken från hallmattan och slår mig till ro i min läshörna. Det är som en elektrisk puls går genom kroppen så fort mina ögon suger i sig de första orden. Trots att detta är en bok som ”new journalism”-ikonen själv antagligen inte skulle ha velat ge ut i befintligt skick, texten är nämligen helt uppenbart en obearbetad textkladd där författaren kunde sätta ord på sina privata tvivelsmål, så känner jag hur min gamla ruttnande hjärna börjar återfå sin ungdomliga plasticitet. Att läsa Didion är att injicera en dubbel laddning med intellektuella multivitaminer rakt in i tankarna.

Manuset till ”Anteckningar till John” påträffades i en arkivvagn nära Didions skrivbord efter hennes död 2021 vid 87 års ålder. Det är ett slags dagbok, författad mellan 1999 och 2003, på tre hundra luftigt tryckta sidor.

Didion skriver i 46 korta avsnitt, som ibland inte är längre än en sida, om sina möten med psykologen Roger MacKinnon. Texten är adresserad till John – Didions make John Gregory Dunne – och handlar främst om hur hon försöker läka sin såriga relation till sin alkoholiserade adoptivdotter Quintana Roo Dunne.

Att läsa Didion är att injicera en dubbel laddning med intellektuella multivitaminer rakt in i tankarna.

Det är en sorglig och upprörande berättelse, inte minst med vetskapen om att både John och Quintana kommer att vara döda inom två år. Didion skriver om den nästintill oöverstigliga sorgen i memoarböckerna ”Ett år av magiskt tänkande” (2005) och ”Blå skymning” (2011).

Ja, detta är hårt och känslomässigt rått. Jag måste ta pauser, gå och göra något annat, brygga kaffe, titta på vårsolen.

För någon som främst känner till Didions minutiöst komponerade prosakonst i essäsamlingen ”Slouching towards Bethlehem” (1968) och i romanen ”Play it as it lays” (1970), där meningar och sentenser har skurits till ädelsmycken med den där diamantkniven som hon tycks ha haft bakom pannbenet, kan nog ”Anteckningar till John” bli lite av en överraskning. En anomali, rentutav.

Författaren, som ligger där med blottad strupe på MacKinnons post-freudianskt knöliga divan, framstår här för omväxlings skull som både velig och osäker. Hon försöker ”reda ut” dotterns alkoholism och depression genom att intellektualisera och teoretisera, hon citerar böcker och artiklar ur minnet, men MacKinnon drar åt verklighetsförtöjningarna hårt innan hennes intellektuellt överpresterande hjärna hinner montera isär varenda liten sinneserfarenhet till emotionellt avsvalnade löskomponenter.

Detta är bräckligt, sårigt och djupt privat.

Abstraktionerna, de där långa och invecklade resonemangskedjorna som håller verklighetens tragiska banalitet på behörigt avstånd, är själslivets immunförsvar mot den rädsla som alltjämt fräter sönder hennes föräldrahjärta: ”I ditt psyke”, säger MacKinnon, ”är oron alldeles intrasslad i kärleken. Du tror inte att du kan älska utan att oroa dig.”

En smärtsam insikt. Det är tur för henne, menar MacKinnon, att hon är så bra på att jobba: ”Arbete är nämligen ett extremt effektivt antidepressivt medel. Som du vet. Du har ju använt det på det viset hela livet, och det har fungerat utmärkt för dig.”

Men trots att läsningen av Didions anteckningar är stimulerande, kan jag inte skaka av mig känslan av att ha dyrkat upp låset till någons hemliga dagbok.

Detta är bräckligt, sårigt och djupt privat. En litterärt överambitiös internkommuniké från en äkta maka till sin bättre hälft.

Jag vänder blad och känner mig som en fönstertittare. Didion var dessutom själv en uttalad kritiker av att ge ut författares kvarlåtenskap, om det så handlade om färdiga romaner eller poetiskt kladd på ett kemtvättskvitto. Hon skrev en berömd sågning av Ernest Hemingways postumt publicerade resememoar ”True at first light”, eller ja, det hon sågade var snarare den respektlöshet som Hemingways arvtagare gjorde sig skyldiga till genom att ge ut en text som författaren själv valt att undanhålla allmänheten. ”Hans önskan om att bara de ord han ansåg vara lämpade för utgivning skulle få överleva honom torde ha varit nog så tydlig”, skrev hon.

”Anteckningar till John” känns alltså på mer än ett sätt som en bok som inte borde existera. Men – och jag är hemskt ledsen att det är i den här slutsatsen jag landar, mrs Didion – jag är ändå glad att den gör det.

Oscar Westerholm

Följ