Mikaela Blomqvist: Åldersnoja botas inte med sprutor och skalpell

Omslaget till lördagens kulturbilaga i DN är mörkt rosa. Fyra författande kvinnor blickar in i läsarens ögon. En journalist på tidningen, som själv debuterar i vinter, har frågat tre mer erfarna kollegor om hur de resonerar när de tar pressfoton. Reportaget aviseras med orden: ”Hur ska en skrivande kvinna se ut?” Inne i tidningen lyder rubriken: ”Kvinnliga författare balanserar mellan utseende och innehåll”.

För dryga 60 år sedan skrev Joan Didion en essä för Vogue om självrespekt. Den redan då halvt bortglömda dygden har enligt henne inget att göra med hur omgivningen värderar en. Inte heller hänger självrespekt helt ihop med vad man gör. Den viktiga är i stället hur man förhåller sig till det man gör.

Didion ger ett par exempel. Den som har självrespekt kanske är otrogen. Men hon har inte dåligt samvete och hon försöker inte bli förlåten. Möjligt är också att hon tillbringar dagarna drickandes på en bar, i stället för att arbeta. I sådana fall klagar hon inte över att andra har större framgång. Självrespekt är att veta att saker kostar.

Vad är det som stör med reportaget i DN? Den uppenbara misogynin såklart. Men också att allt en människa gör i dag blir föremål för funderingar, som sedan omvandlas till text, publiceras i tidningen och i värsta fall även i en bok. Hur ska mitt pressfoto se ut? Svaret är givetvis: som du vill. Det finns inget att diskutera. Att göra det är att tillskriva bilden en vikt den inte har.

Enligt henne blir den som inte har självrespekt paradoxalt nog självupptagen

Didion pekar ut att det avgörande inte är hur vi framstår i andras ögon, utan i våra egna. Enligt henne blir den som inte har självrespekt paradoxalt nog självupptagen. Hon saknar såväl förmågan att älska som att vara likgiltig, är helt upptagen av att vilja behaga och föraktar andra samtidigt som hon inte klarar av att avgränsa sig från dem.

I ett långt, tvådelat reportage i SvD skriver tidningens litteraturredaktör Madeleine Levy om mindre skönhetsoperationer. Frågeställningen och rubriken lyder: ”Botox ’det nya normala’ – vågar jag låta bli”. Levy konstaterar att hon inte är särskilt upptagen av sitt utseende. Hon lämnar hemmet osminkad om hon har ont om tid.

Så varför ska hon då plastikoperera sig? I artikeln syns bilder där Levys panna genomborras av en nål. Ett otäckt scenario målas upp. Vi befinner oss ett par decennier framåt i tiden och Levy har låtit bli att injicera nervgift i ansiktet. Därför ser hon ut att vara 20 år äldre än sina jämnåriga. Hon frågar sig vad andra kommer att tycka då och om det spelar någon roll.

Texten är skriven i en prövande och tvekande ton som liknar reflektion. Dess galna premiss hindrar dock allt verkligt tänkande. För såklart måste även kvinnor åldras. I en essä från 1972 pekar Susan Sontag ut att det är vår stora tragedi. Sontag skiljer emellertid på verkligt hög ålder, som de facto är en plåga och upplevelsen av att åldras, som plågar kvinnor via fantasin.

Det finns kvinnor som redan vid 20 eller 30 års ålder oroar sig för att de har blivit för gamla

Vårt samhälle likställer lycka med ungdom och ungdomen blir enligt Sontag därmed till en metafor. Det finns kvinnor som redan vid 20 eller 30 års ålder oroar sig för att de har blivit för gamla. Att ägna sig åt kosmetisk kirurgi är, tänker jag, att missta metaforen för verklighet. Vanföreställningar ska inte bearbetas med sprutor eller kniv.

Joan Didions tanke om självrespekt kan låta elitistisk och sträng. Som hon påpekar är det dock en förmåga som kan övas upp. Till skillnad, frestas jag att tillägga, från den omöjliga konsten att se riktigt snygg ut på bild.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:NK:s julskyltning är hälften saga, hälften livsstilsreportage

LÄS MER:Jag tror jag vet varför Stadsteatern angripit SD

LÄS MER:Livet vore roligare om vi slutade vara så nyttiga

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se