Det finns en scen i Karl Ove Knausgårds ”Vargarna från evighetens skog” (2021) där huvudpersonen Syvert söker upp en man som kan ryska. Syvert är en ung fotbollskille bosatt i en norsk småstad. Hans far är död sedan många år men nu har Syvert funnit ett antal brev som fadern fick från en sovjetisk kvinna. Han behöver hjälp att översätta dem. Det får han av den lokala konstnären Terje Krag.
I det stora romanbygget har är Terje Krag en försumlig bifigur. I mitt minne har han nästan kommit att bli dess huvudperson. Det är tack vare några ord han säger om varför han talar ryska. I tonåren läste han Dostojevskij och bestämde sig för att han också ville läsa författaren i original: ”Det tog mig tolv år, det. Men det har gett mig mycket.” Jag uppfattar yttrandet som radikalt.
Tanken om nytta förföljer oss. Allt som kräver ansträngning ska tjäna något slags syfte, leda framåt, kanske generera pengar. Blir inte saker roligare när de inte gör det? Jämför till exempel ett fritt samtal med några vänner efter två glas vin med ett av ledningen påtvingat möte efter tre koppar surt kaffe. Eller jämför boken någon närstående sagt att du ”måste” läsa med den du snubblar över på ett antikvariat.
Först när tilltaget avslöjas och Björn Hansen fängslas för bedrägeribrott lyckas han bli en outsider på riktigt
Det nordiska samhället är verkligen bekvämt för många och på många sätt, men ibland tycks det mig närmast vara inrättat för den som saknar eget begär. Ingen har skildrat detta förhållande bättre än Dag Solstad. I romanen ”T. Singer” (1999) möter vi en man som lever på ett helt normalt, exemplariskt vis. Tomheten i hans liv går därmed omvärlden, och kanske också honom själv, förbi.
Upprorsmakaren Björn Hansen i Solstads ”Elfte roman, artonde boken” (1992) gör däremot ett försök att gestalta sitt stora nej till livet genom att låtsas vara med om en olycka som lämnar honom rullstolsburen. Det visar sig att lägenheten han bor i redan är handikappanpassad. Han blir sjukpensionerad utan att behöva be om det. Ett offer för samhällets kvävande omsorg.
Först när tilltaget avslöjas och Björn Hansen fängslas för bedrägeribrott lyckas han bli en outsider på riktigt. Gunnar Ekelöfs ”Till de folkhemske” skrevs 1945 men visst kan man ibland fortfarande känna sig frestad att citera den: ”Av hänsyn till de estetiska kraven / (som också är ändamålsenlighetens) / har arkitekten gjort molnen fyrkantiga.”
Kanske bör man vända på resonemanget: kulturen får inte ha en uppgift!
Vad beror detta på? I sin nyutkomna essäsamling ”Spårvagnsresor med Mr Hume” föreslår Horace Engdahl att idén om helvetet och de eviga straffen inte gick förlorad i och med upplysningen. I stället har den kommit att mutera till idén om människosläktets ständiga förädling: ”Priset för avskaffandet av helvetesläran var att kulturen, som hade varit nöje och prakt, fick en bismak av hemläxa, för att inte säga bakläxa.”
Det är en träffande karaktärisering och också jag har väl i en och annan text skrivit om litteraturens, teaterns eller kulturens ”uppgift”. Måste de ha en sådan? Kanske bör man vända på resonemanget: kulturen får inte ha en uppgift!
Att närmre motivera den tanken vore dessvärre att tillskriva den en sådan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Jon Fosse är den stora orons diktare
LÄS MER:Recension: ”Vargarna från evighetens skog” av Karl Ove Knausgård
LÄS MER:Därför skrev jag om de självupptagna författarna
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
