Jon Fosse föddes 1959 i Haugesund och växte upp i Strandebarm. Vestlandets natur återkommer ständigt i hans texter: hav, fjordar, fjäll. I essän ”De stora fiskögonen” skildrar han en ensam fisketur i en eka på hemorten. Han liknar den vid skrivandet:
”Kanske är det så att upplevelserna i vissa situationer, gärna upplevelser i situationer där man befunnit sig många gånger, ger ett slags mönster också för andra situationer man befinner sig i, de blir ett slags grundsituationer, och jag tänker att den situation jag befinner mig i när jag om sommaren är i en liten träbåt ute på fjorden, inte är så olik den situation jag är i när jag skriver.”
jag kan inte låta bli att tänka att Jon Fosses prosa med sina omtagningar och upprepningar följer just vågornas böljande
Essän beskriver vidare hur författaren och båten vaggas in i en gemensam rytm, hur något kommer att hända (en fisk nappar, det blåser upp), hur saker döljer sig i fjordens djup och hur tyst det är. Förmodligen ska jämförelsen inte läsas helt konkret men jag kan inte låta bli att tänka att Jon Fosses prosa med sina omtagningar och upprepningar följer just vågornas böljande. Landskapet blir mer än ett motiv. Det anger en ton.
Denna ton, eller röst för att använda författarens eget ord, går genom allt Jon Fosse skriver. Den är igenkännlig redan i det han räknar som sin först publicerade text: novellen ”Han” från 1981. Den är skriven till en tävling utlyst av Bergens studenttidning Studvest, tema skulle vara studentliv, totalt sexton noveller sändes in och Jon Fosses bidrag vann.
Texten utgörs av en inre monolog, där en före detta fiskare betraktar sin svärson. Avstånden mellan de platser de bär inom sig framstår som oöverbryggbara. I en intervju i tidningen säger den unge Jon Fosse att han hade räknat med att vinna eftersom novellen blev bra. Han säger sig också ha lagt stor vikt vid att inte skriva konventionellt.
Med detta skrivsätt mötte han inledningsvis ett visst motstånd. Sin första roman ”Raudt, svart” (Rött, svart) fick Jon Fosse utgiven 1983, två år efter vinsten. Boken följer en ung man som träder ur statskyrkan samtidigt som hans far ligger för döden. På förlagets uppmaning blev manuset kraftigt nedstruket då man fann de många repetitionerna överflödiga.
Genombrottet kom några år senare med romanerna ”Stängd gitarr” (1985) och ”Båthuset” (1989). Den första skildrar en flicka som blir utelåst med sitt ettåriga barn kvar i lägenheten. Trots det nöjer hon sig med att tänka att hon ska kontakta vaktmästaren och åker ner på stan medan tankarna mal i ständiga omtagningar. Den andra handlar om en man som isolerat sig i sin mors hus efter ett halvt fantiserat triangeldrama.
Med dessa böcker blir det tydligt att Jon Fosse är den stora orons diktare. I fragmentsamlingen ”Prosa från en uppväxt” (1994) tecknas ytterligt specifika minnena av ett första sommarjobb som består i att röja bort sly, av att få en pannbiffsmörgås av en bekant just när man är som hungrigast, eller av att bjuda upp en flicka bara för att höra henne avfärda en som tönt.
Ingen psykologi, bara litteratur.
Ändå är titelns ”en” välfunnen. Till skillnad från vad ett pronomen som ”min” skulle peka mot är syftet mindre att teckna en personlig historia än att fånga en viss stämning. Ingen psykologi, bara litteratur.
Vad Jon Fosse framställer hos barnet är dess enorma känslighet, som sällan överensstämmer med den gängse. I hans verk tycks människan bevara denna skeva känslighet, som ofta befinner sig på kant med verkligheten, upp i vuxen ålder. Särskilt tydligt blir detta i tvåbandsverket ”Melancholia” (1995, 1996) som skildrar den schizofrene 1800-tals konstnären Lars Hertervigs väg in i galenskapen.
Under 90-talet kom Jon Fosse framför allt att verka som enormt framgångsrik dramatiker. Det har gjorts cirka 1000 uppsättningar av hans pjäser, på 40 olika språk. I dem framträder människan som än mer skyddslös än i hans prosa, utan namn och tillhörighet. Hon går vilse, hamnar i vattnet, faller från ett fönster. Par separerar eller hotas av en tredje som vill sabotera.
Replikerna är stapplande och otillräckliga, fulla av precisa pauser. Ordet ”Ja” upprepas ständigt, som om det inte fanns mer att säga inför livets obevekliga faktum. ”Ja ja / Det som har skett / har skett” kan en far säga när hans vuxne son har knuffat föräldrarnas skröplige granne till döden. ”Ja” säger också en ung man som en tidig morgon konfronteras med sin flickväns älskare, innan han lämnar scenen och man hör ett skott.
Jag tänker att när rollerna saknar sammanhang blir de utlämnade till scenens obarmhärtiga nu.
På nynorska går det dessutom att skriva utan dialekt och sociolekt, något som Jon Fosse framhöll som viktigt när jag intervjuade honom för ett par år sedan. Jag tänker att när rollerna saknar sammanhang blir de utlämnade till scenens obarmhärtiga nu. I en av Jon Fosses senaste pjäser ”Stark vind” (2021) liknar en man nuet vid evigheten då båda saknar början och slut. Det förflutna finns i stunden bara som minne och framtiden bara som tanke.
En sådan diskret upplösning av den linjära tiden präglar också Jon Fosses sena prosa och framför allt ”Septologin” som utkom i tre band 2019, 2020 och 2021. Det är ett förunderligt verk som binder samman hela författarskapet och får det att framträda som en värld i egen rätt, där mytiska och arkaiska element samsas med modern misär.
Centrum för böckerna är konstnären och änklingen Asle. När han inte sitter framför sitt fönster befinner han sig på rastlös resa till och från Bjørgvin. Det är ett äldre namn för Bergen och själva staden har här fått bevara någon rest av det gamla. Det är spelmän och kvinnor som försörjer sig på att sy hardangersöm, unga par som är trängda av livet, medelålders kvinnor som är märkta av det som varit och äldre män som kanske har kommit till rätta med sin ensamhet.
Namn och utseenden dubbleras. Öden speglar sig i varandra. Att bitar ur Fosses äldre texter återkommer i nya versioner i ”Septologin” bidrar än mer till den spöklika stämningen. Det ger intryck av att man i läsandet befinner sig inom ett slutet system, med sin specifika sanning och logik. Det gäller även grammatiken – ”Septologin” är skriven utan punkter. Den stigande och fallande oron ger i stället återigen rytm åt de nästan ändlösa meningarna.
Men vad ”Septologin” till skillnad från Jon Fosses tidiga verk visar är att denna oro har sin motsvarighet i en lika stor öppenhet. Ytterst är de båda en följd av att människan här tecknas i all sin uppriktiga ensamhet. Och fastän Jon Fosse numera är en kristen författare återfinns försoningen inte i någon värld bortom denna, utan i den integritet och värdighet som varje människa trots allt har.
I essän ”Icke-platsen” beskriver Jon Fosse litteraturen och konsten som en långt driven negation. Den måste vara utan plats, utan mening, utan helhet, utan innehåll och utan form. Men ett sådant tomrum kräver också att platsen, meningen, helheten, innehållet och formen först finns till. Litteraturen, skriver han, är en plats som finns men som försvinner och blir till något obestämt.
Låter det vagt? Kanske måste det erfaras i praktiken. I ”Prosa från en uppväxt” berättas om första gången pojken Asle läser en roman. Han finner att den är ”ett slags musik som gör att allt som går härs och tvärs blir stilla och skönt att tänka på.” Så är det också att läsa Jon Fosse.
Vid intervjun berättade han att det finns en scen som ständigt återkommer när han skriver utan att han vet varför det är så: En människa står vid ett fönster och ser på vattnet. Jag tror att bilden fångar något väsentligt.
Det är som med fisketuren i essän. Å ena sidan den ensamma människan i båten, å andra sidan fjorden som bär henne därunder.
Hur vilda vågorna än är så finns det inget som ger ett större lugn än att betrakta havet. Märkligt att ett författarskap kan fungera på just samma sätt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Fönstret
LÄS MER:Hellre gycklare i Nordstan än att följa med Landström till Kungens kurva
LÄS MER:Äntligen en dramatiker!
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
