Jag hade lovat mig själv att aldrig använda ordet i anslutning till ett Nobelpris, men här kommer det ändå: Äntligen!
Inte bara för att Jon Fosse är en av de stora nydanarna inom både nordisk och europeisk scenkonst. Utan i lika hög grad för att det just är en dramatiker som premieras av Svenska Akademien. Senast det hände var 2005 och Harold Pinter.
Då gick debattvågorna höga – Pinter skyllde i stort sett all ondska i världen på USA och hade bland annat varit ute och slirat till försvar av den serbiske slaktaren Slobodan Milosevic under Balkankrigen.
Något motsvarande lär inte hända den här gången. Som dramatiker är Jon Fosse opolitisk, i det närmaste apolitisk. Det var bland annat bristen på just slagord, spekulativa inslag och lättköpta omvärldsanalyser som bidrog till det stora genombrottet på 90-talet.
Medan då glödheta dramatiker som Sarah Kane och Mark Ravenhill ägnade sig åt så kallad in-yer-face-dramatik där sex, våld och krig dominerade uttrycket riktade Jon Fosse tvärtom blicken inåt, bort från maximalismen, de uppenbara maktrelationerna och effektsökeriet. I stället: form, språk, mellanrummen mellan det sagda och osagda.
Om något lär valet av både pristagaren och hans författarskap snarare få kritik för att vara sakralt, för att inte säga tråkigt.
Ska man vara alldeles uppriktig har det ibland funnits visst fog för sådana omdömen – jag har själv tänkt tanken när jag hamnat på någon misslyckad uppsättning av hans texter och där ensemble och regissör gått vilse i högtidligheten, andakten och poesin.
Jon Fosses pjäser är nämligen både avskalade och perfektionistiska, där allt det överflödiga rensas bort och bara de nödvändiga orden återstår. Det är också texter som i första hand alltså är avsedda att spelas, som lämpar sig väl för djupstudier, att läsas högt och söka sig vidare i. Men knappast något man köper i pocket inför tågresan. Bokhandlarna lär alltså gnöla den här gången också, precis som de gjorde när Pinter fick priset: ”Hur ska man kränga det här till folk som bara vill ha en julklappsbok?”
Samtidigt är det just noggrannheten, det koncentrerade språket och bristen på egentliga läsartsanvisningar som gör Jon Fosses pjäser så besynnerligt mångtydiga, öppna för nya tolkningar och oberoende av tid och rum. Pjäsen ”Namnet” har jag sett både spelas som tragedi och som romantisk komedi. (Det senare händelsevis på Teater Trixter här i Göteborg.) När Ole Anders Tandberg satte upp ”Jag är vinden” 2013 spelades den i ett konferensrum på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Det är just denna lite flytande känsla, att texten ständigt tigger om nya perspektiv och överraskande tolkningsval, som utgör förklaringen till varför Jon Fosse sedan dramatikerdebuten 1994 spelats i en närmast hejdlös omfattning, världen över. (Antalet uppsättningar närmar sig nu tusentalet.) Det går att göra nästan precis vad som helst, och hela tiden påstå någonting nytt. Precis som på teatern.
Så för oss teaterbesökare som bekymrat noterat att antalet utgivningar av pjästexter i det närmaste utplånats de senaste decennierna känns valet av pristagare som något av en revansch.
Äntligen en dramatiker, äntligen en påminnelse om att dramatiken trots allt utgör en av litteraturens grundformer, äntligen Jon Fosse.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:En av de mest hyllade samtida dramatikerna
LÄS MER:Svenska regissören: "Jag är överlycklig"
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
