Med ojämna mellanrum prenumererar jag på The Paris Review, den smått legendariska amerikanska litteraturtidskriften som kommer ut i nummer (fyra om året) som är som böcker - ett attraktivt format som får en att förstå att somt inte kan förvandlas till virtuellt utan att förlora något av sin själ. Fast Paris Review har en fantastisk webbsida med ett arkiv över alla författarintervjuer som ingått i tidskriften sedan den grundades 1953; dessa intervjuer som är tidskriftens kännemärke framom andra. De har samlats i böcker i serien Writers at work och många kan nu läsas direkt från nätet. Långa, ingående samtal på upp till femtio boksidor. Inspirerande för en som skriver - en tid läste jag samma intervju med Mary McCarthy om och om igen för att den gav en sådan lust att skriva - men också annars. Idén är att porträttera författaren i förhållande till verk och liv, till samhälle, tid, miljö. Och alltid med utgångspunkt i den individualitet som springer ur böckerna, inte mänskan, personligheten.
Kolla till exempel Jack Kerouac i sommarnumret 1968, året innan han dock dog. Paris Review imponerade inte på Kerouacs fru som släppte in intervjuaren Ted Berrigan med poetvänner bara på villkor att inget drickande skulle förekomma. Ändå blev det vilt - och lite sorgligt också, för Kerouacs svada är mest en skugga av vad den varit, ganska trött, ganska flackande. Men skön läsning ändå, särskilt i dag: så mot allsköns "sund" karriärplaneringsanda som numera grasserar också i författarkretsar.
Att bli intervjuad i Paris Review betyder att man är nån. Några få har fått ynnesten två gånger. Som Joan Didion som i vårnumret detta år intervjuas om skillnaden mellan att skriva fiktion och dokumentärt. Hon talar om meningar, om Hemingways meningar och sina egna, och det slår mig att man faktiskt kan tala om meningar så att det är intressant för vem som helst. Och om filmmanus (hon skrev några på sjuttiotalet, Panic in Needle Park, A Star is born): "Det är inte att skriva. Det är att göra anteckningar för regissören." Samt om skillnaden mellan att bo i Los Angeles och New York - denna mytiska fråga som jag själv i mina småbarnsfantasier gärna skulle ha en egen åsikt om.
Till intervjun några svartvita fotografier av Didion från New York-hemmet, där hon lever ensam efter makens - och dotterns - död. En tunn, spöklik varelse insvept i en mörk filt mot en fond av vita möbler, fyllda bokhyllor och konst på väggarna. "When we got the place, we assumed the sun went all through the apartment. It doesn't."- "När vi köpte lägenheten antog vi att solen lyste genom hela lägenheten. Det gör den inte."
