I Ångermanlands tingsrätt pågår sedan en vecka tillbaka vad som av många har beskrivits som ett svenskt Pelicot-fall. I likhet med den franska fasan till förlaga står en man åtalad för att ha salufört sin hustrus kropp i sexuella syften. Av dessa sexköpare har 21 män kunnat identifieras och åtalas, vilket dessvärre utgör en liten skara i förhållande till de minst 100 köpare som förblivit oidentifierade.
Också i mörkertalet av sexköpare en masse är likheten med Pelicot-fallet slående. Likaså i de många våldtäkter som den äkta maken står misstänkt för själv. I svensk tappning är den misstänkta maken inte sydfransk elektriker utan en före detta Hells Angels-topp med ett långt brottsregister. Medan Dominique Pelicot sövde sin fru, för att undkomma samtyckesfrågan, har sexköpen i Kramfors genomförts med andra betvingande krafter.
Hot och våld riktat mot ett älskat husdjur är både vanligt och effektivt för att passivisera en våldsutsatt.
Målsäganden i det svenska målet har beskrivit hur sexköpen har föregåtts och efterföljts av hot, våld och stora mängder droger. Dagens Nyheter har också, i sin bevakning av fallet, uppmärksammat en särskilt utstuderad form av utpressning; hotet om att döda parets gemensamma hundar om målsäganden skulle göra motstånd. Tillvägagångssättet är välkänt vid fall av våld i nära relation; hot och våld riktat mot ett älskat husdjur är både vanligt och effektivt för att passivisera en våldsutsatt.
Vid sidan av denna igenkännliga och samtidigt unikt vedervärdiga äktenskapsdynamik är det de hastigt förbipasserande sexköparna som ändå, mest av allt, fångar min uppmärksamhet. I Dagens Nyheters reportage porträtteras en stor förtvivlan hos en av de åtalade männen, som enligt egen uppgift utgick från att målsäganden i Kramfors befann sig i sexhandeln av fri vilja. "Borde jag ha förstått att hon inte var med på det, jag vet inte. Jag gjorde inte det" konstaterar mannen.
Denna närhet till att föreställa sig kvinnor som samtycker till sin egen undergång får mig att tänka att vi lever i en liberal mardröm. I den här tiden kan man enkelt tänka sig en kvinna som väljer att ha det hur dåligt som helst. Det är samma kollaps av själva samtyckesbegreppet som man kunde ta del av under fjolårets strypsexdebatt, där det också från feministiska debattörer framhölls att kvinnor som ett uttryck för sexuell frigörelse måste få välja strypning.
Madame Pelicot skulle, enligt försvaret, inte förneka andra kvinnor sitt sexuella självbestämmande. Återigen befinner vi oss i en mardröm.
Föreställningen om den samtyckande kvinnan känns igen också från de åtalade männen i Pelicot-rättegången, som man i en mästerlig uppsättning kan lyssna till genom Dramatens iscensättning av densamma. De åtalade, och deras försvarare, upprepar här att det finns kvinnor som har en så kallad Törnrosa-fetisch, vilket innebär en sexuell preferens för att en part är sovande eller medvetslös medan den andra parten agerar.
Med andra ord finns det, enligt försvaret, gott om kvinnor som samtycker till de gärningar Gisele Pelicot utsattes för och därmed saknade de åtalade anledning att misstänka att Gisele Pelicot utnyttjades utan sin vetskap.
Även om männen i Pelicoträttegången dömdes, mot sitt nekande, för uppsåtliga våldtäkter fick Gisele Pelicot veta, från de åtalades försvarare, att hon var moraliserande och rentav misogyn när hon ställde frågan: vilken kvinna skulle vilja eller välja detta? Madame Pelicot skulle, enligt försvaret, inte förneka andra kvinnor sitt sexuella självbestämmande. Återigen befinner vi oss i en mardröm.
Som en väg ut ur mardrömmen önskar jag att vi orkar utmana tanken om samtycket ansvarsbefriande verkan i utsatta situationer. Vi kan motstå möjligheten att, ens med tillåtelse, exploatera varandras sårbarheter. Vi kan låta omsorg ersätta samtycke som det överordnade värdet i mänskliga möten och i vår tid.
