”Jag minns inte. Jag försöker göra en historia av det som hände”.
En drabbande scen inleder essäromanen ”Verklighetens död”. En mamma ammar sina tvillingar, son och dotter. Dottern somnar – eller gör hon? Ansiktet blir vitt, munnen och ögonlocken blålila. Mamman försöker väcka henne:
”Jag höll henne med båda mina händer, tog henne och ruskade henne”, ”försökte ruska den vaken”, ”jag ruskade och skakade min dotter”, ”jag riste hennes vita kropp”.
Dotterns ögon slås upp:
”Ögonen hos en död näbbmus, ögonen hos en död fisk, ögonen hos en död dotter”.
Det är starkt gestaltat och såpass oroväckande att jag blir tvungen att googla sömnapné och konstgjord andning på bäbisar, vad betyder egentligen blåa läppar och ögonlock på en bäbis, och får man verkligen skaka ett spädbarn, tills jag inser att Granström är en högst medveten litterär essäist – hon är den samtida författare jag känner till som mest påminner om P.O Enquist i sin balansgång mellan rationalitet och gåta, kyla och morbiditet.
Var var dottern när hon var borta?
”Verklighetens död” är skriven i första person men inget i förlagets presentation indikerar att den ska läsas självbiografiskt på något närsynt sätt. Jag har svårt för när folk skriver om sina barn, om det inte är rätt oskyldiga betraktelser. Så när jag som recensent reagerar ”det här är för hemskt” och tycker att det är alltför kyligt att lämna läsaren i ovisshet om hur det ska gå – för efter den skräckinjagande scenen följer abstrakta resonemang om gränsen mellan liv och död – då blir räddningen att se det hela som dikt och kalla berättaren ”textmamman”.
Textmamman väcker ju sin bäbis med konstgjord andning!
”Jag ser mig själv fastnaglad i djupet av hennes runda blänkande ögon och jag ser att de ser”.
Bäbisen lever!
Vad var det då som flydde och kom tillbaka? Vad är liv? Och var var dottern när hon var borta?
I sitt sökande efter svar vänder sig texten till filosofer, vetenskapsmän, diktare:
Platon och Empedokles, som menade att själen är odödlig och av gudomligt ursprung.
Lite mer down to earth: filosofen Hans Jonas, som konstaterade att ögon ju inte bara är mottagare av ljuskvanta utan något som ser. Det som kännetecknar det som lever är att det känner igen annat som lever.
Kvantfysikern Erwin Schrödinger, som menade att fysiken inte har mycket att bidra med när det gäller att beskriva vad liv är, men som nickade uppmuntrande åt biologin som han menade var något på spåren. Astrofysikern Arthur Eddington, som hävdade att medvetandet är verklighetens innersta natur.
Det är nånting med det där som goofar.
Alla tänkare som refereras och diskuteras är manliga – inte bara vetenskapsmännen utan även diktarna: Houellebecq, Knausgård, Whitman – med ett undantag: Simone Weil, som blir lite avfärdad. Hennes bror matematikern André Weil antyds vara den större mystikern.
Det är nånting med det där som goofar. Jag avser nu inte detta som nedgörande kritik eller pliktskyldig feministisk randanmärkning. Men eftersom alla nerslag i filosofi, vetenskap och dikt kretsar kring en dotters slocknade och tända blick och en mammas stora själskamp känns frånvaron av kvinnliga tänkare som en del av det hela.
Ännu en erfarenhet, nästan bortträngd, dissocierad, som varken språk eller vetenskap riktigt lyckas ringa in, gör sig påmind och gestaltas fragmentariskt men lika konturskarpt och synligt som en hallucination eller myt. Det visar sig att det ligger ett annat skeende och bultar under händelsen med dottern. Vad ska inte avslöjas, men det är även det upprivande.
”Verklighetens död” rör sig från tanke till omtanke, från kylig observation till närvaro, från meningslöshet till värdighet och tillit. Många filosofiska resonemang passerar revy och de är alla intressanta. Men det är textmammans själskamp och den lilla dottern och allt det som språket aldrig får fatt i som gör boken berörande.
Essä
Helena Granström
Verklighetens död
Fri tanke
136 sidor
