Thomas är en bråkig kille. Stundtals elak. Men mestadels rätt vanlig. Det går halvdant för honom i skolan och till slut hoppar han av till föräldrarnas stora förtvivlan. Men några år senare tar han sig tillbaka, avslutar gymnasiet och skaffar sig till och med en universitetsexamen.
Det är varken en dramatisk eller extraordinär berättelse, ändå lyckas Thomas Bodström skildra en stillsam och gamla Sverige-nostalgisk uppväxt – men självbiografin “Sämst när det gäller” är mer “no plot, only vibes” än något annat.
Här beskriver advokaten och före detta justitieministern Thomas Bodström, som redan skrivit två självbiografier, de första tjugo åren av sitt liv. Det är en 400 sidor lång redogörelse av barndomen, från uppväxten i Stockholm och på Fårö, till ungdomstiden i Göteborg och USA.
“Alla politiker är lite dåliga på att skriva böcker”, hävdade Expressens kulturchef Victor Malm nyligen i podden Politikrummet. I avsnittet diskuterades det socialdemokratiska författandet med utgångspunkt i de före detta ministrarna Helene Fritzon, Annika Strandhäll och Hans Dahlgrens senaste böcker. “Man börjar betrakta den här sortens bokproduktion som ett stort slöseri med tid”, fortsatte Malm.
No plot, only vibes – känslan är viktigare än handlingen helt enkelt
Orsaken till att Malm kallar politikerböcker för tidsslöseri, misstänker jag, är att för många år i politiken lämnar människor kroniskt talepunktsskadade.
Det blir omöjligt för politikerna att bryta från Regeringskansliets promemoria-format, och att blotta misstag, svagheter eller tvivel känns ännu mer otänkbart. Men “Sämst när det gäller” följer inte det mönstret.
I stället reflekterar Bodström öppet över sitt ibland tveksamma beteende som ung. Samtidigt får politiken knappt någon plats i boken – den nämns bara i förbifarten, främst i samband med hans pappa Lennart Bodström, som var tidigare socialdemokratisk utrikesminister.
Till skillnad från exempelvis Annika Strandhälls ”Att stå kvar när det blåser” är detta alltså ingen biografi skriven i egenskap av politiker. Det är uppfriskande, men också ett udda vägval – för det är ju hans roll som politiker som är mest intressant.
Just därför blir det svårt att förstå vad boken vill uppnå. Om den har ett större syfte, mer än “en personlig tidsresa” (som Bodström själv kallar det), är oklart. Det är mest en rastlös adhd-killes berättelse om sin barndom och pubertet, utan stora lärdomar, insikter eller teser om samtiden.
No plot, only vibes – känslan är viktigare än handlingen helt enkelt.
framförallt bygger den på en överväldigande mängd 60-, 70- och 80-talsreferenser
Den detaljerade tidsresan bygger på Bodströms egna dagböcker, intervjuer med familjen och lite arkivsök. Men framförallt bygger den på en överväldigande mängd 60-, 70- och 80-talsreferenser.
Thomas handlar på Domus och Obs!. Han äter hawaiikassler, gratinerade päronhalvor med after eight och mandelfisk (och när han inte äter upp blir han uppläxad om barnen i Biafra). Han lyssnar på “Killing me softly” och David Bowies “Life on Mars”, och kollar på Hylands hörna medan mamman kedjeröker.
Han smetar mörk skokräm över hela kroppen inför skolans maskerad och jobbar på den statligt ägda hamburgerkedjan Clock.
Det är nostalgiporr för alla gamla Sverige-fantaster. Och det är även en hel del riktig porr. Specifikt i tidningsformat som han hittar i skogen (är det en universell erfarenhet för alla födda innan 1980?).
Bodström skildrar också en tid då ungas frihet var betydligt större, på gott och ont. En tid då en 16-åring kunde hoppa av gymnasiet, spontant flytta till Göteborg utan planer och pengar, soffsurfa hos bekanta från tågluffar och leva på att spela munspel på Avenyn. Och röka cigaretter på barerna längs Andra Lång såklart. Många cigaretter.
Det är nostalgiporr för alla gamla Sverige-fantaster
Men till tidsandan hör också frånvarande pappor, övergrepp, alkoholförgiftningar och, nämnde jag cigaretter? Så många cigaretter.
Ja, “Sämst när det gäller” är verkligen en inrökt nostalgitripp där vibes är viktigare än allt. Men för den som inte delar Bodströms nostalgi för gamla Sverige, riskerar det att bli lite som Victor Malm sa – ett slöseri med tid.
Läs mer i GP Kultur:
