I början av 10-talet arbetade jag som forskningsassistent. Det var ett märkligt arbete. Dag ut och dag in hängde jag på olika departement och gjorde timslånga intervjuer med personer ur en yrkeskategori ingen annan hade brytt sig om: politiskt anställda. En grupp som under de senaste 70 åren svällt betydligt, från några få till flera hundra. Det handlade om personer som inte riktigt var politiker, men inte heller riktigt var byråkrater.
Titlarna varierade: politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, pressekreterare och statssekreterare.
Resultaten publicerades 2015 i boken “Makt utan mandat” av Bo Rothstein, Stefan Svallfors och Christina Garsten. Deras (och min) slutsats var att detta handlade om en ny kategori som utövade politiskt inflytande utan ansvarsutkrävande.
Förvisso smidigt, men inte utan demokratiska problem.
Sedan dess har absolut ingenting hänt. Politiskt anställda är i dag en minst lika viktig del av politiken som den var när jag nötte departementsgolv. Rollens funktion för de enskilda medarbetarna är också sig lik.
För vissa är det ett första steg in i det politiska rampljuset. Så var det för ynglingarna Tage Erlander anställde: Olof Palme och Ingvar Carlsson. Samma gäller Magdalena Andersson som jobbat både för Göran Persson och Mona Sahlin. För många fler är det första steget in i en lång, lukrativ (och ofta själsdödande) yrkesbana som lobbyist.
En karriär med sin egen logik och sin egen tjusning: att verka i stora politikers skugga.
För några är arbetet i stället en tjänst i sin egen rätt. En karriär med sin egen logik och sin egen tjusning: att verka i stora politikers skugga. Vara med i arbetet – men inte fronta politiken som bedrivs.
I denna skola är Hans Dahlgren en av landets mest erfarna. En man som ända sedan han 1974 värvades till regeringskansliet har arbetat nära samtliga socialdemokratiska statsministrar – framförallt som utrikespolitisk rådgivare. I denna roll (trots varierande tjänstetitlar) har han alltså bistått fem personer som tillsammans format betydande delar av vårt lands historia: Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson.
Ett värv som förtjänar ett bokslut. Både av privata skäl – men också för evigheten. En man som på nära håll medverkat i så många höga politikers arbete har i det närmaste en historisk skyldighet att berätta om vad han sett och upplevt. En uppgift han med sin nära 700 sidor tegelstenstjocka politiska memoarer “I fem statsministrars tjänst” omfamnar med tjänstemannamässig nit.
Eftersom Dahlgren befunnit sig på plats under många av landets mest avgörande politiska händelser fungerar boken som en detaljrik kronologi över Sveriges politiska efterkrigshistoria. Framförallt vad gäller hur landet agerat eller inte agerat i utrikespolitiska händelser.
Från 70-talets arbete med Israel och Palestina, Berlinmurens fall under slutet av 80-talet, Kuwaitkriget på tidigt 90-tal, EU–inträdet 1994 och NATO-frågan: Dahlgren var med i samtliga, ständigt ståendes i skuggan av olika mäktiga män och kvinnor.
Därför blir jag förvånad när jag arbetar mig igenom bokens distanserade och artigt välformulerade prosa.
Var är skvallret? Var är de nya insikterna? Var är köttet och blodet?
Var är skvallret? Var är de nya insikterna? Var är köttet och blodet?
Trots att Dahlgren under nästan fem decennier befunnit sig mitt i händelsernas centrum känns det som att han lika gärna kunnat se det mesta på tv. Ytterst sällan framträder ens ett modikum av reflektion över situationerna han befunnit sig i, eller avslöjande detaljer om sina många chefers ledarskap eller beslut (förutom det han valt att citera från partiledarnas egna memoarer).
Bristen på eftertanke gäller också hans egna ageranden, i stort och smått. Oftast fastnar Dahlgren vid en krass determinism, där han verkar tycka att historiens gång är oundviklig och hans egen makt och ansvar högst begränsat.
Vid några tillfällen uttrycker han ånger. Att Olof Palme under det sista året av sitt liv fastnade i ett långt politiskt drev kring påstådda skatteproblem rörande sonen Joakims studier vid Harvard. Något Dahlgren känner att han kanske, möjligen, hade kunnat rådge Palme annorlunda kring, även om han inte är så säker på att det gjort någon skillnad.
Tankegångarna går igen när han beskriver de många turerna kring tsunamin i Sydostasien 2004. Ansvaret för regeringens initialt saktfärdiga agerande kom då att delvis dumpas på honom. Var det rättvist eller inte?
Även här är Dahlgren agnostisk. Å ena sidan var det ju synd att han inte hade så bra fantasi att han kunde inse vidden av katastrofen utifrån de första nyheterna.
Å andra sidan konstaterar han att det är svårt att agera om man inte har information.
Till och med NATO-anslutningen, som man mellan raderna märker skär i den gamla utrikestjänstemannens neutrala hjärta, är något han accepterar med jämnmod. Partiledningen och styrelsen ville detta. Så då får det väl vara så.
Sådär fortsätter det. Till och med NATO-anslutningen, som man mellan raderna märker skär i den gamla utrikestjänstemannens neutrala hjärta, är något han accepterar med jämnmod. Partiledningen och styrelsen ville detta. Så då får det väl vara så.
Så varför blir det inte mer än bara en rekapitulation av i grunden redan kända händelser? Delvis beror det säkert på Hans Dahlgrens integritet och lojalitet till forna arbetsgivare och till sitt parti. Delvis på den fantasilöshet som han själv vid flera tillfällen återkommer till i texten.
Det gynnar inte läsningen. Ändå gör det mig en smula upplyft. Forskningsläget gör ju som sagt gällande att de politiskt anställda är en grupp med politiskt inflytande utan tydliga möjligheter till ansvarsutkrävande.
Att få ta del av denna gedigna inblick i en av de politiskt anställdas grand old man ger vid handen att det även i denna grupp också frodas klassiska tjänstemannaideal.
Doers som utan större eftertanke men med iver och yrkesetik gör vad politikerna säger åt dem att göra.
En hållning som förtjänar att framhållas i en tid av skriande individualism. Om världen ska röra sig framåt kan inte alla vilja vara huvudpersonen. Bakom politiska linslusar och maktmänniskor behövs kompetenta och trofasta medarbetare.
Såna som sammanfattar sin livsgärning med följande enkla men rörande ord: Jag har trivts med livet, och hoppas att jag inte orsakat andra skada eller obehag.
Med det sagt. Hans Dahlgrens tid som oförvitlig tjänsteman är förbi. Han har på ålderns höst, valt att träda in i rampljuset. Först som EU-minister, nu som författare. Han är också huvudsekreterare till Socialdemokraternas nya partiprogram som presenteras nästa år.
Med tanke på författarens självomvittnat dåliga fantasi får man hoppas att hans medarbetare är desto mer visionära.
Läs mer i GP Kultur:
Memoar
Hans Dahlgren
I fem statsministrars tjänst
Alberts Bonniers förlag
668 sidor
