Kulturjournalistik är ett jäkla yrke. Varenda kotte antingen är – eller vill bli författare. Eller rättare sagt: författaré, för att låna Jan Guillous en smula hånfulla stavning.
Ändå tvingas vi stora delar av året göra helt andra saker än att skriva höglitterär prosa. Kanske måste man producera nyhetstexter om att Marcus och Martinus “avslöjar allt” i nya biografin. Fundera över varför Miss Li egentligen är så populär. Eller (som undertecknad) göra rafflande spaningar om varför unga män vill ligga med äldre kvinnor nu för tiden.
Pengarna måste, som bekant, in.
Men en gång om året är det fritt fram att låta de stilistiska ambitionerna läcka ut över pappret. Årets kulturella nyhetshändelse nummer ett: Nobelpriset i litteratur.
Då väcks något till liv hos samtliga med en byline på en kultursida. Äntligen ett tillfälle för välfunna, bildade formuleringar.
Att skriva litteratur och skriva journalistik är olika saker. Det ena får ta sin tid. Det andra ska gå snabbt och effektivt. Risken för fel är stor.
Här finns ett dilemma. Att skriva litteratur och skriva journalistik är olika saker. Det ena får ta sin tid. Det andra ska gå snabbt och effektivt. Risken för fel är stor. Det är samma visa varje år – och 2024 är inget undantag.
Så skriver Mats Kolmisoppi exempelvis på dessa sidor när han kritiserar valet av Han Kang följande: “Det här är ingenting annat än ersatzlitteratur för småborgerliga litteratörer som älskar gåtfulla metaforer och slappt bildspråk.” (GP 11/10)
Rätt här är förstås bara “litteratur”. Hur bildat “ersatz” än låter är det fel. Med ersatz menas ersättning till den äkta varan (se, ersatzkaffe under andra världskriget). Men Kolmisoppi menar inte att Han Kang är en fejkad version för den småborgerliga litteratör som älskar slappt bildspråk – texten i övrigt handlar tvärtom om att det är just Han Kang som bär denna trista stilistik.
Litteratör förresten? Menar Kolmisoppi verkligen att årets Nobelpristagare bara är till för författare? Sannolikt syftar han egentligen bara på “läsare”. Skriv det då.
DN:s Hanna Fahl bidrar med samma språkfest (13/10). I sammanfattningen om debatten efter Han Kang (som i sin tur egentligen går att sammanfatta med “bu eller bä”) slank denna olyckliga formulering igenom: “Lyra Ekström Lindbäck kontrade med ett lugubert ”Ingen kommer att minnas henne om 50 år”. Lugubert? Dystert? Verkligen? Krasst är ordet Fahl söker. (GP har sökt författaren som bekräftar detta.)
Sådär fortsätter det. Aftonbladets Rasmus Landström pratar om “mytologiska undervegetation” och prosa som “singlar ner över sidan likt en smältande snöflinga” (hur ska det vara, smält eller singlande?) (10/10).
DN:s kulturchef Björn Wiman menar att Svenska Akademien borde sätta “större värden på spel” när han egentligen vill att Akademien ska främja högre värden (10/10). Och så vidare.
Kanske är det själva ordet “Svenska Akademien” och Mats Malms pampiga stämma som lockar fram det. Mer troligt är att petiga redaktörer som annars upptäckt och kvickt ryckt upp slika formuleringar som ogräs helt enkelt har för mycket att göra just denna dag. Hur som helst är det hela lite pinsamt.
Kulturjournalister framhäver gärna att man till skillnad från resten av skrået behärskar text både till form och innehåll.
Att kunna det innebär dock också att inse sina begränsningar. Att ägna sig åt intellektuella utsvävningar mot en snäv deadline är sällan en bra idé.
Det är upp till bevis nästa Nobelpris, antar jag. Hoppas jag slipper skriva då.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
