Vad är egentligen den allmänna bilden av författaren? En kutryggig kvinna i merinoull och skörbjugg, som skriver från ett källarhål i Smålands skogar? Kanske. En megaloman kille med lågt BMI som tror sig ha knäckt existensens stora frågor i sin debutroman? Måhända. Någon som inte kan bestämma sig för om Han Kang bara är bra, eller även bra nog för att förtjäna årets Nobelpris? Alldeles säkert.
I nya filmen “Lonely Planet” är författaren allt annat än ett fattigt freak. Faktum är att hon verkar vara så långt ifrån sin verkliga förlaga som det bara går.
Tur då att Netflix tar sig an uppdraget att nyansera det hela. I nya filmen “Lonely Planet” är författaren allt annat än ett fattigt freak. Faktum är att hon verkar vara så långt ifrån sin verkliga förlaga som det bara går.
Filmen inleds med att huvudkaraktären, den bästsäljande författaren Katherine (Laura Dern), åker på en “författar-retreat” i Marocko med ett dussintal andra branschkollegor. All inclusive, terracottafärgade väggar och privata chaufförer, hela kalaset bekostat av en högre förlagsmakt. Trots det är hon där högst motvilligt och enbart för att få lite skrivro.
Väl på plats försöker Katherine slutföra sin senaste roman, men det går fruktansvärt trögt. Hon krystar ur sig meningar som “Life is full of expectations” och “I was a coward who in one night learned to become brave” som om de vore Sokrates sista suck, och stirrar sedan länge och intensivt på Marockos himmel i hopp om en uppenbarelse.
Vad romanen handlar om i övrigt förtäljer inte berättelsen. (Spoiler: datorn blir stulen och hon har såklart inte gjort en backup).
Med på retreatet finns även den påhittade och helt odrägliga Nobelprisvinnaren Ada Dohan (Shosha Goren), som vräker ur sig förolämpningar över retreatets manliga förmågor. Till den unga debutanten Lily Kemp (Diana Silvers) ger hon sina fem cents om författarens relation till sina böcker: “En bok är som ett foster i livmodern”, innan hon gör narr av hennes finansman till pojkvän (Liam Hemsworth) som var tredje minut får ett viktigt affärssamtal och bara läser Sports Illustrated.
Så vad gör egentligen författare när de umgås med andra författare, enligt Netflix?
Så vad gör egentligen författare när de umgås med andra författare, enligt Netflix? De spelar givetvis “Gissa vem” med litteraturtema och buar ut den dumma finansmannen som tror att Pip är bakgrundssångare till Gladys Knight (och inte huvudpersonen i Charles Dickens ”Lysande utsikter”, duh).
De kryddar sina helt meningslösa livsråd med lösryckta citat från Flaubert och blir uppringda av Penguin Random House som erbjuder ett liv i ekonomiskt oberoende. De skaffar sig en musa (finansmannen) som tycker att allt de säger borde k-märkas. Det enda de inte gör på sin litterära retreat är att faktiskt prata om litteratur.
Man ska kanske inte klaga. Den fiktiva författaren är sällan en charmig typ. I “The Shining" är han som bekant en vansinnig yxmördare, som skriver samma mening om och om igen tills han ger upp och hånglar med en vårtig häxa. I “Girls” ger huvudpersonen Hannah Horvath författarskrået dåligt rykte genom att vara en olidlig narcissist med fula kläder. Genom “Sex and the city” har Carrie Bradshaw förevigt förstört författarens möjlighet att slippa swisha för middagen, genom sin omåttliga konsumtion av dyra designerskor.
Ändå är det intressant att försöka förstå exakt vilka författare streamingtjänsten har utgått från när de har försökt framställa en bild av branschen (ursäkta ordvalet). Hur många blir rika, eller klarar ens av att betala hyran genom försäljningen av sina böcker? Typ inga. Hur många blir bjudna på lyxiga semestrar? Ännu färre. Hur många kvinnliga författare inleder en passionerad relation med en betydligt yngre man med brunt hår? Betydligt fler, om vi ska tro Björn Werner (SvD 25/8).
Trots det hade jag ändå föredragit ett källarhål i Småland framför vad Netflix har att erbjuda.
Läs mer i GP Kultur:
