Recension: ”Historien om Norrland” av Robin Olovsson

Det pågår en konstig debatt om att man inte längre ska kalla Norrland för Norrland. Detta, eftersom Norrland är heterogent och det är förminskande att använda en term för ett så stort landområde. Det är ju något man kan man säga om vilken geografisk yta som helst, Västkusten såväl som Indien.

Samtidigt finns det viktiga saker som binder samman olika landmassor, sådant som kräver övergripande namn. Det finns ett gammalt talesätt om att ”man finner inte kräftan, eken eller adelsmannen norr om Limes Norrlandicus”, den biologiska norrlandsgränsen.

Uttrycket syftar på att det finns andra typer av odlingszoner norr om Dalälven, och därmed materiella förutsättningar som skapar grunden för en annan form av samhällsstruktur och kultur än i södra Sverige.

Och visst ska man inte använda kränkande ord – men Norrland är inte det nya n-ordet.

Att ord spelar roll är ett påstående som ofta får stå oemotsagt. För visst spelar ord roll, men sällan huvudrollen. Och visst ska man inte använda kränkande ord – men Norrland är inte det nya n-ordet. Det pågår en ändlös namnbytesfestival på i princip allt, som bygger på den naiva uppfattningen att döper man om saker, även utan att något i övrigt har ändrats, kommer detta få stor påverkan på hur det uppfattas. Men det finns mycket viktigare saker än enskilda ord för att få något att framstå i annan dager. En sådan sak är att något verkligen ändrar karaktär eller ökad kunskap om sagda ting.

Tur då att det kommit en mängd olika Norrlandsskildringar på senare år. I synnerhet litteratur som illustrerar samernas utsatta situation genom historien. Vinnare av Augustpriset 2020 var ”Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige” av Elin Anna Labba. Året efter blev Mats Jonsson nominerad till samma pris för ”När vi var samer” som första seriebok någonsin. Ann-Helén Laestadius böcker ”Stöld” (2021) och ”Straff” (2023) har frontats i landets alla Pocket shops. Laestadius bok ”Stöld” har dessutom blivit Netflix-film i år och filmen ”Sameblod” fick stort genomslag för några år sedan. Göteborgs bokmässa i slutet av november hade också tema Sápmi.

Nu i höst utges också första delen av ”Historien om Norrland: Del 1, Dimmans land från istid till hungerår” av Robin Olovsson, som är historielärare och ena delen av duon som driver Historiepodden. Det är mycket som gås igenom på bokens 260 sidor. Tyngdpunkten ligger på klassisk historieskrivning med kungar och krig i centrum.

Olovsson lyfter spännande och mindre kända aspekter av Norrlands historia. Som exempelvis hur samernas halvnomadiska rennäring egentligen började som en eftergift till den svenska statens skatteindrivning på 1600-talet.

Tjärbränningen som varit central för att täta skepp i hela norra Europa nämns knappt

Rennäring skapade större överskott än fångstverksamhet, vilket gjorde att det som blivit sinnebilden av samerna, egentligen var ett resultat av det storsvenska rikets påtryckningar.

Eller att 1800-talets frikyrkoboom i Norrland byggde på att det var det enda området i Sverige där man fick ha religiösa sammankomster, utan statskyrkans präster närvarande. Då prästerna var för få för den omfattande landmassan.

Norrland var också ansatt av krig under 1700-talet. Bland annat erövrades Umeå fem gånger på mindre än 100 år. Umbäranden som gjorde sitt för att få människor att vända sig till högre makter.

Förlaget Volante beskriver på sin hemsida boken som ett storverk, samtidigt är det mycket som utelämnas. Det är ont om siffror och demografi före 1700-talet. Tjärbränningen som varit central för att täta skepp i hela norra Europa nämns knappt. Kornet, kålen och rovorna, som var stapelvaror innan potatisen kom in i bilden, saknas. Samtidigt är förenklingar något som måste göras när man ska popularisera historia.

En annan sida av hur Norrland tagit plats är den samtida samiska forskningen. Ett område som fått rättmätig kritik, i synnerhet av den alltid lika läsvärde Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet. Hjelm har kritiserat hur man i flera avhandlingar använt urfolksmetodologi, som skiljer sig från vanliga vetenskapliga metodologier. Urfolksmetodologin ska utgå från ”urfolkens behov, kunskapssyn och verklighetsuppfattning.”

Forskningen har därmed ett förutbestämt mål och det är att gynna urfolken. Metoden och källorna avviker ofta radikalt från etablerad forskning. Att, som samisk forskare, använda sig själv och sina erfarenheter som källa, är fullt gångbart i en avhandling. Ett fenomen som skulle betraktas som smått bisarrt i resten av den akademiska världen. Norrland är inte på något sätt en monolit utan framställs alltmer motsättningsfullt.

Att skrota begreppet Norrland är därmed helt överflödigt

Olovsson gör halt i sin historieskrivning på 1860-talet. Nästa höst kommer ”Historien om Norrland. Del 2, Framtidens land” som antagligen kommer beskriva hur stora delar av Norrland blev en avindustrialiseringsbygd, präglad av en flyttlasspolitik administrerad av Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. Eller som det utlästes norröver – Alla Måste Söderut. Bara för att på 2020-talet återigen få en nytändning. Nu finns H2 Green Steel som ska bygga världens första storskaliga anläggning för fossilfritt stål i Boden. En blomstrande gruvnäring i Gällivare och Kiruna och ett krisande Northvolt i Skellefteå. Samtidigt som Norrbotniabanan sakta klättrar mot Luleå.

Att Norrland får ta plats på olika sätt beror till viss del på nyindustrialiseringen. Norrland är återigen viktigt för den ekonomiska tillväxten. Samtidigt har intresset för ursprungsbefolkningars levnadsomständigheter ökat i världen, delvis på grund av FN:s urfolksdeklaration 2007 och att samer erkändes som ett urfolk i Sveriges grundlag 2011.

Det var länge sen norrlänningarna betraktades som en skock fria fredliga naturbarn, som Carl von Linné gjorde på sin Lapplandsresa på 1700-talet. Plupp-karaktärer som skumpar runt mellan granen och lingonriset med en vänkrets bestående av en lämmel och en hermelin. Idag får Norrland, precis som övriga Sverige, ta plats i all sin mångfald och mångtydighet. Att skrota begreppet Norrland är därmed helt överflödigt.

Läs mer i GP Kultur:

Lovisa Broström

Följ