Recension: ”Evolutionens förvaltare” av Alison Bashford

”Vi skulle kunna betrakta dem som en enda man med väldigt långt liv.” Alison Bashfords ”Evolutionens förvaltare” handlar om biologerna och författarna Thomas Henry Huxley och hans sonson Julian. Deras sammanlagda livstid sträcker sig från 1825 till 1975 och de kan förknippas med många av de naturvetenskapliga framsteg som gjordes under dessa år.

Huxley senior kallades till exempel för ”Darwins bulldogg” eftersom han tog strid för den mer tillbakadragna vännens läror. Men medan T H Huxley förhöll sig strikt vetenskapligt till sina forskningsområden, främst evolution, fysiologi och paleontologi; var Julian Huxley snarare en nyromantisk naturalist, mer besläktad med det tidiga 1800-talets naturfilosofi, som hans farfar vänt sig emot.

Både farfar och sonson var nyfikna, stridbara, öppensinnade och något grandiosa i sin självuppfattning.

Även han intresserade sig visserligen för evolutionen men såg djur som kulturbärare snarare än som fysiologiska objekt att dissekera. Ju äldre Julian blev desto mer samarbetade han också med sin bror, författaren Aldous Huxley, och anammade shamanism, yoga och LSD för att nå transcendentala tillstånd för psykisk hälsa. Likt Orlando i Virginia Woolfs roman både formade och formades TH och Julian Huxley av sin samtid och befann sin nästan alltid mitt i debatten.

Varje kapitel kretsar kring ett tema: sinne och psyke i familjen Huxley, forskning om fåglar, tankar om primater, transhumanism och deras förhållande till religionen, för att nämna några.

Både farfar och sonson var nyfikna, stridbara, öppensinnade och något grandiosa i sin självuppfattning. De syntes och hördes och hade pondus men talade också öppet om sin psykiska ohälsa; en skörhet som de nyfiket undersökte och placerade in i naturvetenskap och kultur – och som ledde till artiklar om förnuft, känsla, förnimmande, medvetande, psykofarmakologi och evolutionär psykologi.

Men såväl Julian som Thomas Henry visade också prov på verklig rasism och sexism. Hur framsynta de än var så var de också barn av sin tid.

Såväl TH som Julian Huxley var vetenskapligt och politiskt progressiva. TH uppfann begreppet agnosticism i en djupt religiös samtid och Julian myntade begreppet ”transhumanism”. De såg båda människan som ett djur bland andra och försökte förstå hur arv och miljö formade alla levande varelser.

Men båda hade också idéer som vi idag ser som problematiska. De drogs till eugeniken; det vi i mer vardagliga ordalag kallar rashygienen.

För dem var det emellertid inte en fråga om ras utan om psykisk hälsa och allmän duglighet och många av Julians eugeniska idéer har på sätt och vis blivit verklighet – fosterdiagnostik, provrörsbefruktning, vävnadsodling och genredigering är idag etablerade sätt att påverka mänsklig reproduktion.

Men såväl Julian som Thomas Henry visade också prov på verklig rasism och sexism. Hur framsynta de än var så var de också barn av sin tid.

Här ryms konstnärer, författare, lärare och en Nobelpristagare i medicin: Julians halvbror Andrew.

De var skickliga på att förklara hur naturens minsta beståndsdelar passade in i den större helheten, och skrev böcker och höll föreläsningar som vände sig till allmänheten. Julian Huxley hade stor betydelse för etableringen av genren naturfilmer för biograf och TV, och var föregångare till, och mentor åt Richard Attenborough.

Han engagerade sig starkt för naturens bevarande i Afrika och under en period var han också generalsekreterare för Unesco, där han gjorde sin egen ”vetenskapliga humanism” till organisationens motto. Han strävade efter ”en vetenskapsfilosofi som såg processer snarare än objekt, funktion snarare än struktur, dynamik snarare än stillestånd”.

Men släkten Huxley är också större än Thomas Henry och Julian. Här ryms konstnärer, författare, lärare och en Nobelpristagare i medicin: Julians halvbror Andrew.

Alison Bashford ger gott om utrymme åt kvinnorna, som konstnären Mady Huxley, författaren Mary Ward och den progressiva pedagogen Julia Huxley. Även de kvinnor som inte verkade i offentligheten lyfts fram för sina bidrag till släktens tänkande genom samtal och idéer. Redan Thomas Henrys hustru Henrietta var mycket välutbildad.

Malin Haawind har hur som helst gjort ett hästjobb med översättningen, som omfattar många vetenskapliga termer och resonemang som kräver noggranna överväganden.

Denna stora klan av vägröjare rymmer en imponerande intellektuell mångfald som rör sig fritt mellan poesi och naturvetenskaplig forskning. Det är fint att få se relationerna mellan generationerna i brev de skickar till varandra, i föredrag de håller eller texter de skriver om äldre släktingar.

Det verkar finnas en stark kärlek och gemenskap, ett respektfullt bemötande av varandras olikheter och nyfikenhet på varandras yrkesområden. Tidens gång blir också uppenbar genom deras levnadsöden, där de gick från strikt sexualmoral till öppna äktenskap – det senare, vad det verkar, utan alltför mycket fördömande från de äldre.

”Evolutionens förvaltare” påminner om Andrea Wulfs ”Fantastiska rebeller”, som kom förra året och skildrar den intellektuella krets i staden Jena som kring sekelskiftet 1800 hyste tänkare som Goethe, Fichte, Schiller, Humboldt och Schlegel. Det är nästan så att Bashford tar vid där Wulfs bok slutar och kretsen kring klanen Huxley är inte mindre imponerande.

Här ryms inte bara Darwin utan också bland andra Ernst Haeckel, Herbert Spencer, H.G. Wells, Joy Adamson och Jane Goodall. Tillsammans bildar alla dessa individer ett ibland överväldigande myller och kanske hade boken vunnit på lite färre utvikningar och något färre namn.

Malin Haawind har hur som helst gjort ett hästjobb med översättningen, som omfattar många vetenskapliga termer och resonemang som kräver noggranna överväganden. Tyvärr har en del anglicismer och rena språkfel blivit kvar; sådant som en van redaktör ska se och åtgärda innan en bok går till tryck. ”Evolutionens förvaltare” är likväl en mycket god berättelse, rik på såväl kunskap och visdom som humor och intressanta levnadsöden.

Eva-Lotta Hultén

kultur@gp.se

Följ